Vems är felet?

"Måtte djävulen ta den som fick mig blåvittintresserad" skrev Bruce Banner (han med Groggen, inte han som blev grön när han blev arg). Det är en relevant frågeställning; vem skall man skylla på för att man mår dåligt när Blåvitt förlorar? Många kan som vanligt skylla allt på sin barndom. Fäder som fixat ungen medlemskap i IFK innan han/hon ens fått personnummer eller tokiga farbröder som envisats komma med Blåvitt-prylar varje födelsedag. Jag kan inte skylla på indoktrinering då mina föräldrar har ett sunt allmänt fotbollsintresse. Under barndomen tillhörde jag också en av de lyckliga som följde allsvenskan men inte så mycket mer, jag höll på IFK Göteborg eftersom Göteborg var den stad med elitfotbollslag som låg närmast. IFK hade dessutom den trevliga vanan att vinna ganska ofta. Inte ens vid flytten till heroernas stad eskalerade intresset (vilket jag förbannar nu när jag ändå är fast i träsket eftersom IFK på den tiden spelade en massa Champions League-matcher). Orsakerna till att det tidigare ganska slöa Blåvitt-intresset närmar sig ohälsosamma proportioner stavas nog tidsfördriv och internet. Tidsfördriv därför att några kompisar frågade om jag inte skulle följa med på några matcher och jag fann då att det var just ett trevligt tidsfördriv. Någonstans under den nattsvarta säsongen 2002 övergick det dock från att vara ett trevligt tidsfördriv till något som reglerar ens humör ganska starkt. Den andra orsaken är Alltid Blåvitt, denna supportersajt som tar Blåvittnörderiet till oanade höjder (citat från Grenn?). En internetsajt där man kan läsa träningsrapporter, matchrapporter från B-laget, referat från ungdomsturneringar i Italien, genomgångar av bokslut o.dyl. är som att hälla flytande syre på en brasa när det gäller Blåvitt-intresse. Särskilt farligt för oss med lååånga arbetsdagar med vissa inslag av tristess.

En stor del av ansvaret mitt lidande ligger alltså hos ett gäng andra nördar med för mycket fritid som jag inte ens känner. Måtte djävulen ta dig Morran.