2011/11/06

Alpinism 4000 m

En jättesen reseberättelse.

Alpinism 4000 m kallade MwS Guide den kurs som han höll för mig och kurskamrat P i augusti med utgångspunkt i Argentière. Förhoppningen var att få lära sig lite glaciärteknik, löpande säkring, vanligt bergsvett samt att få bestiga en 4000 m-topp i Alperna. Kursen krävde grunddläggande klippklättringskunskaper samt att man inte hade urusel kondis.

Första dagen (söndag) var förhållandevis lugn även om jag svettades duktigt och pustade mer än vanligt under anmarschen upp den klippa strax norr om Argentière där vi skulle putsa på klippklättring samt lära oss reptekniker. Vi körde enkel topprepsklättring för att guide Martin skulle kunna kolla våra kunskaper och avslutade med multipitch på en bultad 4:a. En led av grad 4 skulle aldrig vara bultad i Sverige men i Alperna verkar bultning vara mer regel än undantag. Vi fick lära oss att som försteman sätta upp ett ankare i bultarna och sedan säkra upp två efterföljande klättrare samtidigt. Att hålla koll på två säkringsrep med klättrare i var inte helt enkelt första gången. Vi fick också lära oss hur man lindar (coilar) rep runt överkroppen och knyter av det i selen för att få rätt längd mellan sig själv och övriga medlemmar i ett replag. Efter en ganska kort dag begav vi oss i lätt duggregn tillbaks till Argientière. P gav sig ut på en löprunda och jag lade mig på sofflocket. Denna kväll befolkades alpbyn inte bara av lokala fransmän med cigarett i mungipan och baguette i armhålan utan även av Chamonix's franska bergsguider som hade fest iklädda sina traditionella uniformer i ull. Luktade säkert gott i regnet... Det bjöds på mat och musik och en viss DJ Jimbo som höll undertecknad vaken till 02:00.

Dagen efter tog vi kabinbana upp till Glacier des Grands Montets på ca 3100 meters höjd. I regn och snålblåst så fick vi där för första gången spänna på oss stegjärn och öva på att gå uppför, nerför, åt sidan o.s.v. Grundregeln är: alla taggar i isen och böj på knäna.Vi övade också löpande säkring bland klipporna, d.v.s. "klättring" där man inte säkrar på traditionellt vis med en försteman och en säkringsman utan där båda klättrarna oftast rör sig samtidigt inknutna i samma rep och den som går först kan sätta säkringar längs vägen, använda spetsiga klippformationer (spikes) att säkra repet runt eller båda klättrarna går helt enkelt på var sin sida av en klipprygg. Allt för att klättringen skall gå snabbare, att röra sig snabbt är essentiellt i bergen. När vädret blivit mindre tjurigt så dök det upp allt fler grupper på glaciären som var där för att öva glaciärteknik. Bl.a. var där ett stort gäng från UCPA som testade self arrest inknutna två och två med stegjärn på. Vår guide sa genast att det första man skall göra när man tränar self arrest är att ta av sig stegjärnen och vi fick senare lära oss varför. Vi höll på med att göra snöankare genom att gräva ner isyxan och fästa repet i den samt försökte få till alla knutar, karbiner och slingor som man använder för att få upp någon ur en glaciärspricka när vi hörde ett snäppande ljud. "Jag tror han bröt foten" sa guide Martin. En man i UCPA-gänget hade försökt göra self arrest, glidit ner på magen, satt stegjärnens taggar i isen och dämed brutit foten eller slitit sönder ett ledband. Håll upp fötterna när du gör self arrest...


På tisdagen gav vi oss iväg till Moiry-dalen i Schweiz för mera glaciärträning och vår första topptur. Vi körde enkel isklättring, testade isskruvar, Abalakov etc. innan vi nådde hyttan Cabane de Moiry. Hyttan var helt nyrenoverad och därmed också populär inte bara bland blivande alpinister som drack dyr öl i solgasset på terassen utan även barnfamiljer. Natten tillbringades i ett rum med 8 gäster. Vår guide hamnade i ett rum med en schweizare som bestämt sig för att snarka ljudligt natten igenom. Det blängdes en del vid frukosten dagen efter.


Själva bestigningen av Pigne de la Lé har beskrivits under Veckans berg så den lämnas därhän. På vägen ner övade vi sprickräddning på ett snöfält. Snöfältet avslutades med en brant kant som lämpligt nog hade en hylla ca två meter under kanten. Den person som låtsades ha trillat ner i en spricka hoppade (nåja, hasade) över kanten medan den i andra änden av repet fick försöka få stopp på honom genom att slänga sig på marken och borra ner isyxan i snön. Sedan var det bara att börja hacka upp en skåra djup nog att begrava yxan i (laggandes på mage) för att kunna använda den som ankare att fästa repet i. Därefter sätter man upp ett 3:1 system (tänk block och taljor) för att fira upp personen i sprickan. Det är en hel del moment att tänka på och det känns som att man aldrig har tillräckligt många karbiner och slingor med sig. Skulle inte vilja vara tvingad till att göra en dylik operation i verkligheten. Efter att ha gått ned till hyttan och ätit lunch återvände vi till Argentière under eftermiddagen. På kvällen lade vi upp planerna för den avslutande 4000 m toppen. Efter att ha studerat väderprognoserna gav Martin oss två alternativ; antingen en topp i Chamonix-området eller Gran Paradiso i Italien. Toppen i Chamonix (vars namn jag glömt) bestiger man genom att åka kabinbana väldigt högt upp och sedan är det bara glaciär hela vägen till toppen. Detta skulle göra att vi kunde använda sista kursdagen till klättring. Gran Paradiso å andra sidan erbjuder både glaciär och klipprygg men tar två dagar i anspråk. Jag som aldrig varit i Italien och hellre går uppför berget än betalar ca 700 spänn för att åka lift röstade på Gran Paradiso och fick min vilja igenom.

Någon gång efter åtta på torsdag morgon begav vi oss av till Aostadalen genom Mont Blanc-tunneln. Vi stannade i en liten stad för att handla lunch och dricka riktig italiensk espresso. När vi efter ca två timmars vandring inrättat oss i hyttan och spanat i in de övriga två gästerna i vårt rum (två italienska gubbar som såg ut att kunna snarka riktigt ordentligt) gav vi oss ut för att hitta en klippvägg med klätterturer som Martin lyckats få tag på förare till. Efter en dryg halvtimmes vandring över blockterräng nådde vi en vägg som visade sig vara alldeles superb, fast och sträv granit, bättre än finaste Bohusgranit. Tyvärr så hade jag som vanligt lyckats dra på mig en förkylning/infektion/allmän klenhet som gjorde att jag var ganska ur gängorna. Tillbaka i hyttan så var det bara en gubbe kvar i vårt rum. Han förklarade meddelst teckenspråk att hans kompis glömt sin hjärtmedicin och åkt hem. Gubben ville istället följa med i vårt replag. Det fick han inte.


04:00 serverades frukosten som jag kompletterade med den största värktabletten jag hade (vilket verkade funka för jag kände inte av infektionen sedan). Även denna topptur har beskrivits tidigare under rubriken Veckans berg. Något som inte togs upp i den beskrivningen var att vi blev stoppade av en italiensk gubbe (mycket gubbar på detta berget) på vägen ner. Han förklarade på knackig engelska att han ingått i ett replag med sin son och några till men att han blivit trött och bestämt sig för att vänta en bit ifrån toppen medan de övriga gick vidare. Nu tyckte han dock att sonen dröjt väldigt länge och trodde att sonen förmodligen tagit en annan(!) väg ned. Han ville därför följa med oss ned. Efter mycket tjat så gav Martin med sig och knöt in gubben. Som auktoriserad bergsguide är han ansvarig för alla som ingår i hans replag så därför var han mycket motvillig till att ta in främmande personer även om man bortser från det faktum att jag och P betalat honom för hans tjänster till skillnad från den italienska farbrorn. När vi passerat den sektion som kunde innehålla sprickor blev gubben utkastad från repet och i samma veva kom sonens replag ned från toppen. Givetvis hade de inte tagit en annan väg och lämnat farsan i en snödriva på berget. På vägen hem till Argentière kunde vi konstatera att det var 30 grader varmt i dalen när vi stannade för kaffe och gelato. Martin propsade på att få en glass i snajdig glasbägare vilket också innebar att han fick sätta i sig sex kulor glass.

För att summera kan man säga att det var en mycket givande semestervecka och jag har nu kunskaper som skulle göra det möjligt att ge mig ut i bergen med ett eget replag. Jag känner dock att jag skulle behöva repetera flera moment och kanske få ytterligare lite erfarenhet innan jag faktiskt gör det. Att uppleva Alperna med bergsguide är något som kan rekommenderas.

Fler bilder finns hos Picasa.

2011/08/22

Veckans berg: Gran Paradiso

Berg nummer två under alpinistkursen var Gran Paradiso som ligger i en utlöpare (Valsavarenche) till Aostadalen i Italien. Vandringen från parkeringen till hyttan Vittorio Emanuele II som ligger på 2732 m.ö.h. tar ca 2 h och spänner över ca 900 höjdmeter på en väl underhållen stig (skön lutning och nästan stensatt). Frukost serveras 04:00 och därefter är det bara att ge sig ut i blockterrängen bakom hyttan för att försöka hitta rätt anmarsch i mörkret. Trots att vi rekat lite dagen innan lyckades vi hamna fel och fick klänga uppför en jobbig morän. Det finns två huvudvägar upp till Gran Paradiso från Vittorio Emanuele II; den gamla där glaciären dragit sig tillbaka en del så att den nu erbjuder mer sten och scree samt den nyare rutten som vi tog som har mer glaciär men också fler sprickor. Ungefär samtidigt med soluppgången nådde vi glaciären och kunde konstatera att snön var tämligen mjuk (vilket gör snöbryggor o.dyl. ännu lömskare än vad de normalt är). Kurskamrat Peter gjorde ett bra jobb som försteman i replaget med att upptäcka alla sprickor och ta oss runt/över dem. Efter ett tag upphörde sprickorna och man kunde koncentrera sig på att slugga uppför snön. Man når till slut en rygg där de två alternativa vägarna möts och då återstår ytterligare några hundra höjdmeter med brant snö innan en kortare ganska exponerad klipprygg tar vid. Klippryggen är som sagt delvis exponerad men det största problemet var trängseln med osäkra klättrare på ryggen. Efter 4,5 h nådde vi toppen på 4061 m.ö.h.

Den sista klippryggen sedd från toppen.

Gänget på toppen med madonnan.

På vägen ner tog vi den äldre vägen eftersom vi inte var sugna på att gå ned för den sprickiga glaciären i ännu mjukare snö. När vi till slut kunde ta en kall öl på hyttan så hade vi hållit på i 7,5 h.

2011/08/21

Veckans berg: Pigne de la Lé

Veckans berg är två till antalet och ingick i en alpin kursvecka i Argentière med MwS Guide. Kursen kommer kanske att behandlas i en egen bloggpost men vis av tidigare brutna blogglöften lämnas inga garantier.

Pigne de la Lé ligger i Moiry-dalen i Schweiz och lämpar sig väl som acklimatiseringstur och objekt för att träna löpande säkring och glaciärtekniker. Från parkeringen vid Lac de Moiry (dit man faktiskt kan åka buss) så tar man sig till den nyrenoverade hyttan Cabane de Moiry som ligger på 2825 m.ö.h. Vi vek tidigt av från vandringsstigen och gav oss ut på glaciären för att öva isklättring och glaciärfärd. Via glaciären tog vi oss sedan till hyttan.

Cabane de Moiry med Pigne de la Lé i bakgrunden.

I god alpin hytt-anda fick vi en trerätters middag. Den något mer sparsmakade frukosten serverades 5:30 så att anmarschen till berget kunde börja ungefär när solen gick upp. Till en början följer man en rösad stig upp till ett pass där vi knöt in oss för att sedan avancera upp längs en klipprygg med löpande säkring. Klättringen var inte särskilt svår (jag har gjort liknande saker som osäkrad scrambling) men tanken var att testa säkringsteknikerna på riktigt. När man når toppen på 3396 m.ö.h. har man en fantastisk vy över bl.a. Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche.

Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche sedda från Pigne de la Lé.

Efter att ha gått ner från toppen och övat lite sprickräddning tog vi en annan väg ner till hyttan över en glaciär. Glaciären hade några sprickor, brantade till lite grand (man går vid sidan av isfallet) samt hade ett område med lite rasrisk som man måste skynda sig förbi.

För att summera; en mycket trevlig topp med finfin utsikt som kan göras med eller utan glaciär.

2011/07/17

Fotbolls-VM

Fotbolls-VM för damer tar slut idag. Sverige gjorde en god insats och knep bronset genom gott spel och en del tur (USA-matchen). I semifinalen blev man utspelade av Japan.

Det går inte att läsa om fotbolls-VM:et utan att man får sig en dos av diskussioner kring huruvida damerna borde spela på en mindre plan eller ha en mindre boll samt en del förvirrade kvasi-feministiska argument kring vad expertkommentatorer egentligen får tycka om spelet. Tidigare har jag tyckt att i och med att dam-fotboll går långsammare än herrvarianten och att spelarna därmed får mer tid och yta på sig så borde de kunna göra mer saker med bollen och få till ett roligt spel. Tyvärr har det inte varit så eftersom att kvaliteten i utförandet har varit alldeles för dåligt. Till detta VM:et tycker jag dock att det har ändrats, spelarna har överlag blivit mycket bättre och de enkla misstagen är betydligt färre. Tyvärr så har domarna uppenbarligen inte följt samma utvecklingskurva.

Josefine Öqvist må inte direkt kunna kandidera till ordförandeposten i Mensa (minns hennes horribla försök till bloggande hos Expressen) men hon skall åtminstone ha cred för att hon vägrar delta svenskornas pajiga måldans. Koreograferade målgester är ett ofog som skall bekämpas!

2011/06/15

Orientering

Testade motionorientering i Skatås idag. Det var säkert 20 år sedan jag orienterade senast men det var roligt. Man blir kanske inte supersnabb på milen av att springa orientering men det är omväxlande och rolig löpning. Banan jag valde (gul medel 5,2 km) var inte dödssvår men heller inte helt trivial för mig. Bl.a. var de ofina nog att lägga en kontroll högst uppe på Getryggen. Jag var aldrig helt lost även om jag fick leta lite extra efter någon kontroll. Det märks dock att jag inte är van vid att springa utanför spåren, särskilt som jag stod på öronen efter den sjunde kontrollen och fick gå större delen av den återstående banan. Resultatet blev en lätt stukad fot, en rejäl bula på ena skenbenet och stukad stolthet.

Det stackars skenbenet efter att bulan lagt sig något. Ett paket djupfrysta ärter fungerar som ispåse.

Kommer nog testa motionsorienteringen igen, dock utan markkänning nästa gång.

2011/05/22

Göteborgsvarvet

1:56:27 är en besvikelse. Det gick ganska bra fram till den 13:e kilometern ungefär, jag låg lite bättre till än min tänkta kilometertid på 5:20 vilket skulle lämna utrymme för långsammare kilometrar uppför Göta älvbron, Avenyn och Vasagatan. Helt plötsligt blev då kilometertiden 5:35 trots att jag fortfarande befann mig på flacka Norra Älvstranden. Sedan blev det bara tyngre och tyngre och fokus fick läggas på att inte börja gå samt att komma under skamgränsen två timmar. Nedan följer några tips som kan göra nästa års Göteborgsvarv till en trevligare upplevelse:
  • Bli inte sjuk dagarna innan varvet. När jag vaknade på tävlingsdagen var jag fortfarande osäker på om jag skulle ställa upp. Den största orsaken till det tidsmässiga debaclet var förmodligen att jag fortfarande hade en förkylning i kroppen.
  • Gå inte ut för hårt. Vid halva loppet trodde jag inte att jag gått ut för hårt men hade uppenbarligen fel.
  • Träna mer på asfalt. Benen stummande mer än vad de brukar göra på mina långpass i motsvarande tempo, kan kanske skyllas på underlaget?
  • Använd inte vätskebälte från SOC. Jag var för mager för vätskebältet vilket gjorde att det inte kunde spännas åt tillräckligt. Det vattenfyllda flaskorna skvimpade runt så mycket att jag tappade två av dem under loppet. Nästa år får det bli bättre bälte eller till att dricka vid vätskestationerna, man förlorar nog inte så mycket tempo vid dem som befarat.
  • Upplev loppet från sidan. De som satt vid sidan banan och hejade på med en kall öl i hande verkade ha mycket trevligt.
När gnäll och bortförklaringar är avklarade så skall det ändå erkännas att vädret och och arrangemanget var perfekt och att stämningen längs banan var suverän (så länge man var fysiskt kapabel att njuta av den).

2011/02/16

Utförsåkning

Har varit i Norge en långhelg och åkt utför i 15 minusgrader och solsken. Skidåkning är något jag ägnar mig åt ungefär en gång vart fjärde år vilket innebär att jag inte är särskilt duktig och t.ex. inte riktigt har fattat hur man ska utnyttja de där nya carvingskidorna. Förmodligen är det också min bristande skicklighet som gör att jag tröttnar på skidåkning efter en dag eller två. En annan bidragande orsak kan också vara fenomenet som sådant, med monstruösa liftar, after ski och hippa(?) brädåkare som ligger utströdda i backarna. Det hela känns lite som att det inte är på naturens villkor. (De riktigt duktiga skidåkare som bestiger avlägsna toppar och sedan skidar ner kan dock få lite cred.) Med detta i åtanke kan verka ganska naturligt att helgen avslutades med en längdtur i solskenet. Det kändes dock allt annat än naturligt eftersom det säkert var 20 år sedan sist och tekniken lämnade en hel del att önska. Icke desto mindre blev det en fin tur.

Summering efter helgen: träningsvärk i lår, ljumskar och sätesmuskler, ömma knän och vänster handled samt frostnupna kinder.

2011/01/23

Kall fusion, wohoo!

Alla som tror att detta är båg räcker upp en hand. Det skall sägas att jag inte sett hela presskonferensen eller läst deras "artiklar" men presskonferens och kall fusion i samma mening inger inte direkt förtroende. Undrar vad som skulle krävas för att bli accepterad om man faktiskt fått det att funka...

2011/01/02

Omstart

Var ute och testade en av årets julklappar idag; broddar till joggingskorna. Broddarna funkade alldeles utmärkt på den isiga cykelvägen längs Delsjövägen (man vill dock undvika att springa på ren asfalt med dem, is eller hård snö ska det vara).

Något som däremot inte funkade särskilt bra var själva löpningen. Titta-på-sport-på-TV-taktiken som bara resulterat i två löprundor den senaste månaden har i kombination med julmat inte haft en positiv inverkan på konditionen. Dessutom verkar jag ha tappat fartkänsla eftersom det som var tänkt att bli en lugn komma-igång-tur råkade inledas i 5 min/km-tempo vilket bidrog till att rundan blev kortare än planerat. Är det månne dags att överge TV-soffan?