Alpinism 4000 m

En jättesen reseberättelse.

Alpinism 4000 m kallade MwS Guide den kurs som han höll för mig och kurskamrat P i augusti med utgångspunkt i Argentière. Förhoppningen var att få lära sig lite glaciärteknik, löpande säkring, vanligt bergsvett samt att få bestiga en 4000 m-topp i Alperna. Kursen krävde grunddläggande klippklättringskunskaper samt att man inte hade urusel kondis.

Första dagen (söndag) var förhållandevis lugn även om jag svettades duktigt och pustade mer än vanligt under anmarschen upp den klippa strax norr om Argentière där vi skulle putsa på klippklättring samt lära oss reptekniker. Vi körde enkel topprepsklättring för att guide Martin skulle kunna kolla våra kunskaper och avslutade med multipitch på en bultad 4:a. En led av grad 4 skulle aldrig vara bultad i Sverige men i Alperna verkar bultning vara mer regel än undantag. Vi fick lära oss att som försteman sätta upp ett ankare i bultarna och sedan säkra upp två efterföljande klättrare samtidigt. Att hålla koll på två säkringsrep med klättrare i var inte helt enkelt första gången. Vi fick också lära oss hur man lindar (coilar) rep runt överkroppen och knyter av det i selen för att få rätt längd mellan sig själv och övriga medlemmar i ett replag. Efter en ganska kort dag begav vi oss i lätt duggregn tillbaks till Argientière. P gav sig ut på en löprunda och jag lade mig på sofflocket. Denna kväll befolkades alpbyn inte bara av lokala fransmän med cigarett i mungipan och baguette i armhålan utan även av Chamonix's franska bergsguider som hade fest iklädda sina traditionella uniformer i ull. Luktade säkert gott i regnet... Det bjöds på mat och musik och en viss DJ Jimbo som höll undertecknad vaken till 02:00.

Dagen efter tog vi kabinbana upp till Glacier des Grands Montets på ca 3100 meters höjd. I regn och snålblåst så fick vi där för första gången spänna på oss stegjärn och öva på att gå uppför, nerför, åt sidan o.s.v. Grundregeln är: alla taggar i isen och böj på knäna.Vi övade också löpande säkring bland klipporna, d.v.s. "klättring" där man inte säkrar på traditionellt vis med en försteman och en säkringsman utan där båda klättrarna oftast rör sig samtidigt inknutna i samma rep och den som går först kan sätta säkringar längs vägen, använda spetsiga klippformationer (spikes) att säkra repet runt eller båda klättrarna går helt enkelt på var sin sida av en klipprygg. Allt för att klättringen skall gå snabbare, att röra sig snabbt är essentiellt i bergen. När vädret blivit mindre tjurigt så dök det upp allt fler grupper på glaciären som var där för att öva glaciärteknik. Bl.a. var där ett stort gäng från UCPA som testade self arrest inknutna två och två med stegjärn på. Vår guide sa genast att det första man skall göra när man tränar self arrest är att ta av sig stegjärnen och vi fick senare lära oss varför. Vi höll på med att göra snöankare genom att gräva ner isyxan och fästa repet i den samt försökte få till alla knutar, karbiner och slingor som man använder för att få upp någon ur en glaciärspricka när vi hörde ett snäppande ljud. "Jag tror han bröt foten" sa guide Martin. En man i UCPA-gänget hade försökt göra self arrest, glidit ner på magen, satt stegjärnens taggar i isen och dämed brutit foten eller slitit sönder ett ledband. Håll upp fötterna när du gör self arrest...

På tisdagen gav vi oss iväg till Moiry-dalen i Schweiz för mera glaciärträning och vår första topptur. Vi körde enkel isklättring, testade isskruvar, Abalakov etc. innan vi nådde hyttan Cabane de Moiry. Hyttan var helt nyrenoverad och därmed också populär inte bara bland blivande alpinister som drack dyr öl i solgasset på terassen utan även barnfamiljer. Natten tillbringades i ett rum med 8 gäster. Vår guide hamnade i ett rum med en schweizare som bestämt sig för att snarka ljudligt natten igenom. Det blängdes en del vid frukosten dagen efter.

Själva bestigningen av Pigne de la Lé har beskrivits under Veckans berg så den lämnas därhän. På vägen ner övade vi sprickräddning på ett snöfält. Snöfältet avslutades med en brant kant som lämpligt nog hade en hylla ca två meter under kanten. Den person som låtsades ha trillat ner i en spricka hoppade (nåja, hasade) över kanten medan den i andra änden av repet fick försöka få stopp på honom genom att slänga sig på marken och borra ner isyxan i snön. Sedan var det bara att börja hacka upp en skåra djup nog att begrava yxan i (laggandes på mage) för att kunna använda den som ankare att fästa repet i. Därefter sätter man upp ett 3:1 system (tänk block och taljor) för att fira upp personen i sprickan. Det är en hel del moment att tänka på och det känns som att man aldrig har tillräckligt många karbiner och slingor med sig. Skulle inte vilja vara tvingad till att göra en dylik operation i verkligheten. Efter att ha gått ned till hyttan och ätit lunch återvände vi till Argentière under eftermiddagen. På kvällen lade vi upp planerna för den avslutande 4000 m toppen. Efter att ha studerat väderprognoserna gav Martin oss två alternativ; antingen en topp i Chamonix-området eller Gran Paradiso i Italien. Toppen i Chamonix (vars namn jag glömt) bestiger man genom att åka kabinbana väldigt högt upp och sedan är det bara glaciär hela vägen till toppen. Detta skulle göra att vi kunde använda sista kursdagen till klättring. Gran Paradiso å andra sidan erbjuder både glaciär och klipprygg men tar två dagar i anspråk. Jag som aldrig varit i Italien och hellre går uppför berget än betalar ca 700 spänn för att åka lift röstade på Gran Paradiso och fick min vilja igenom.

Någon gång efter åtta på torsdag morgon begav vi oss av till Aostadalen genom Mont Blanc-tunneln. Vi stannade i en liten stad för att handla lunch och dricka riktig italiensk espresso. När vi efter ca två timmars vandring inrättat oss i hyttan och spanat i in de övriga två gästerna i vårt rum (två italienska gubbar som såg ut att kunna snarka riktigt ordentligt) gav vi oss ut för att hitta en klippvägg med klätterturer som Martin lyckats få tag på förare till. Efter en dryg halvtimmes vandring över blockterräng nådde vi en vägg som visade sig vara alldeles superb, fast och sträv granit, bättre än finaste Bohusgranit. Tyvärr så hade jag som vanligt lyckats dra på mig en förkylning/infektion/allmän klenhet som gjorde att jag var ganska ur gängorna. Tillbaka i hyttan så var det bara en gubbe kvar i vårt rum. Han förklarade meddelst teckenspråk att hans kompis glömt sin hjärtmedicin och åkt hem. Gubben ville istället följa med i vårt replag. Det fick han inte.

04:00 serverades frukosten som jag kompletterade med den största värktabletten jag hade (vilket verkade funka för jag kände inte av infektionen sedan). Även denna topptur har beskrivits tidigare under rubriken Veckans berg. Något som inte togs upp i den beskrivningen var att vi blev stoppade av en italiensk gubbe (mycket gubbar på detta berget) på vägen ner. Han förklarade på knackig engelska att han ingått i ett replag med sin son och några till men att han blivit trött och bestämt sig för att vänta en bit ifrån toppen medan de övriga gick vidare. Nu tyckte han dock att sonen dröjt väldigt länge och trodde att sonen förmodligen tagit en annan(!) väg ned. Han ville därför följa med oss ned. Efter mycket tjat så gav Martin med sig och knöt in gubben. Som auktoriserad bergsguide är han ansvarig för alla som ingår i hans replag så därför var han mycket motvillig till att ta in främmande personer även om man bortser från det faktum att jag och P betalat honom för hans tjänster till skillnad från den italienska farbrorn. När vi passerat den sektion som kunde innehålla sprickor blev gubben utkastad från repet och i samma veva kom sonens replag ned från toppen. Givetvis hade de inte tagit en annan väg och lämnat farsan i en snödriva på berget. På vägen hem till Argentière kunde vi konstatera att det var 30 grader varmt i dalen när vi stannade för kaffe och gelato. Martin propsade på att få en glass i snajdig glasbägare vilket också innebar att han fick sätta i sig sex kulor glass.

För att summera kan man säga att det var en mycket givande semestervecka och jag har nu kunskaper som skulle göra det möjligt att ge mig ut i bergen med ett eget replag. Jag känner dock att jag skulle behöva repetera flera moment och kanske få ytterligare lite erfarenhet innan jag faktiskt gör det. Att uppleva Alperna med bergsguide är något som kan rekommenderas.

Fler bilder finns hos Picasa.