Veckans berg: Gran Paradiso

Berg nummer två under alpinistkursen var Gran Paradiso som ligger i en utlöpare (Valsavarenche) till Aostadalen i Italien. Vandringen från parkeringen till hyttan Vittorio Emanuele II som ligger på 2732 m.ö.h. tar ca 2 h och spänner över ca 900 höjdmeter på en väl underhållen stig (skön lutning och nästan stensatt). Frukost serveras 04:00 och därefter är det bara att ge sig ut i blockterrängen bakom hyttan för att försöka hitta rätt anmarsch i mörkret. Trots att vi rekat lite dagen innan lyckades vi hamna fel och fick klänga uppför en jobbig morän. Det finns två huvudvägar upp till Gran Paradiso från Vittorio Emanuele II; den gamla där glaciären dragit sig tillbaka en del så att den nu erbjuder mer sten och scree samt den nyare rutten som vi tog som har mer glaciär men också fler sprickor. Ungefär samtidigt med soluppgången nådde vi glaciären och kunde konstatera att snön var tämligen mjuk (vilket gör snöbryggor o.dyl. ännu lömskare än vad de normalt är). Kurskamrat Peter gjorde ett bra jobb som försteman i replaget med att upptäcka alla sprickor och ta oss runt/över dem. Efter ett tag upphörde sprickorna och man kunde koncentrera sig på att slugga uppför snön. Man når till slut en rygg där de två alternativa vägarna möts och då återstår ytterligare några hundra höjdmeter med brant snö innan en kortare ganska exponerad klipprygg tar vid. Klippryggen är som sagt delvis exponerad men det största problemet var trängseln med osäkra klättrare på ryggen. Efter 4,5 h nådde vi toppen på 4061 m.ö.h.

Den sista klippryggen sedd från toppen.

Gänget på toppen med madonnan.

På vägen ner tog vi den äldre vägen eftersom vi inte var sugna på att gå ned för den sprickiga glaciären i ännu mjukare snö. När vi till slut kunde ta en kall öl på hyttan så hade vi hållit på i 7,5 h.