2007/08/26

Veckans berg - Mount Bell

Mount Bell, 2910 m. Sicken best. Man kan antingen ta sig an Mount Bell (som ligger i Banff NP) via Boom Lake eller som vi gjorde, via Taylor Lake och O'Brien Lake. Anmarschen är ganska saftig, 8 km och 800 höjdmeter till O'Brien och sedan lite bushwacking och promenad över blockterräng innan man når en hänsynslös scree-sluttning. När man sluggat sig uppför ca 200 höjdmeter scree/snö når man passet (med tjusig utsikt över Boom Lake i dalen på andra sidan) och scrambling via bergskammen mot toppen tar vid.



Det visade sig vara omöjligt att hålla sig på kammen hela tiden, ganska ofta blev man tvungen att traversera på sluttningen för att ta sig runt jobbiga klippformationer. Efter ytterligare 500 höjdmeter och ben som kokt spagetti nås toppen varifrån man kan se glaciärer och några av områdets högsta berg, Mount Temple och Assiniboine. Vi såg även ett gäng från Alpine Club of Canada som med hjälp av klätterutrustning närmade sig oss från motsatt håll. Med dem var bland annat fransyskan från Grizzly Peak.


Vägen tillbaka var ganska tråkig med undantag av lite fin scree på väg ned för sluttningen/ravinen (det var för brant för att glida ned på snön, särskilt utan isyxa). Bortsett från dalen med sjöarna, som förmodligen var väldigt vacker för några veckor sedan när blommorna blommade, så var utmarschen riktigt seg; 8 km vandring i skog med ömmande knän. Det tog oss nästan 10,5 h att genomföra hela turen på drygt 22 km och med 1500 höjdmeter. Tusan vet om det var värt det. Utsikten från toppen var mycket fin men scramblingen längs ryggen var OK, inte mer. Ändock, en dag i bergen är en bra dag!

Picasa.

2007/08/22

Trädkramare

Såg en äkta trädkramare på väg till spårvagnen idag. En tjej gick fram till ett träd och, tja, kramade det. Förmodligen var hon ett av de freaks som tenderar att lockas till universitetsområden men man blev ändå lite glad på något sätt.

2007/08/20

Veckans berg - Mt Rae

Veckans berg, Mount Rae, innebär ett nytt höjdrekord, 3218 m.ö.h. Vilket kanske förlorar lite av sin glans när man startar vid en parkeringsplats som ligger högre än Keb, 2200 m.ö.h. Till att börja med följer man en vandringsled som inte är särkilt spännande nu när alla blommor nästan är överblommade (trots detta var det fullt med folk på leden på vägen tillbaka). Sedan är det scree-sluttning som gäller upp till ett litet pass (eller "col" hur man nu översätter det). Därefter börjar den roliga delen med lite klätterinslag tills man når kammen och gör en fin (något exponerad) kamvandring upp till toppen. Den mest erfarne medlemmen av vår grupp klättrade upp för en stor slab när vi inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen. Han kom tillbaka med adrenalin sprutande ur öronen efter att ha hamnat i en återvändsgränd och tvingats göra en minst sagt hårig nedklättring. Läxa: läs guideboken.


På vägen upp gick vi förbi ett gäng som vände efter att en av dem fått en sten i skallen. Som tur var hade hon hjälm men blev ändå så skadad/skärrad att de beslutade att vända. Klipporna i "the rotten rockies" är otroligt lösa och man måste hela tiden hålla koll ovanför och under sig så att man inte träffas av en sten som någon skickat iväg eller riskerar att träffa någon med all den sten man själv sätter i rörelse.


Moln och lite dis gjorde att det inte blev några jättebra foton denna dag men de återfinns trots det på det vanliga stället.

2007/08/19

Kontrollerad damp

Snöade in på Henrik Schyfferts blogg och lyckades därifrån krångla mig till ett klipp med en f.d. jobbarkompis kompis (...jag mötte Lassie...).

2007/08/18

The Mix Up

Har just hört Beastie Boys senaste platta The Mix Up, som är helt instrumental. Den når inte riktigt upp till samma höjder som genialiska The In Sound From Way Out men det är inte så långt ifrån. Groovy. Spring och köp.

2007/08/14

Veckans berg - Mt Tyrwhitt och Mt Pocaterra

Veckans berg är två till antalet. Tanken var att vi först skulle ta oss upp på Mount Tyrwhitt (2874 m.ö.h.), sedan göra en kamvandring till närliggande Mount Pocaterra (2934 m.ö.h.) för att slutligen återvända den väg vi kom. Kane (som skrivit scrambling-bibeln "Scrambles in the Canadian Rockies") beskrev turen som lätt med "moderate sections" i slutet av kamvandringen där ryggen blir smal och det är en del exponering. Vandringen/klättringen upp till toppen av Mt Tyrwhitt var förhållandevis lätt och rolig. Det tog oss bara 2 h och 20 min men vi bjöds ändå på fin utsikt och trevlig scrambling.


Sedan var det dags för kamvandringen. Kamvandring kan vara både kul och otäckt på en gång. Kul eftersom man (ibland) får använda händerna och att det bjuder på utsikt och adrenalin. Otäckt eftersom man kan trilla ned och dö (i.o.m. att man inte använder rep). Till att börja med var det ganska enkelt och när vi nådde den högre platån undrade jag hur de kunde kalla den sista delen av ryggen för smal och exponerad. Det visade ju sig givetvis att vi inte ens var halvvägs till den riktiga toppen. Ju längre vi kom desto hårigare blev det. Det gick dock bra så länge man inte tittade nedåt. Efter en del slit och släp nådde vi toppen bara för att upptäcka ytterligare en topp längre bort, som enligt guideboken var den verkliga toppen. Vägen dit såg ännu klurigare ut men det var bara att hacka i sig. Vissa sträckor passerades krypande på alla fyra, inte särskilt graciöst men det kändes säkrare. Väl uppe på toppen (som enligt höjdmätare var max två meter högre än den falska toppen) så tyckte de mer erfarna grabbarna att det nog var bättre att leta efter alternativa rutter hem eftersom att gå tillbaka över ryggen skulle innebära en del lurig nedklättring.



Vi bestämde oss för att ta oss ned längs en ravin, köra "bushwacking" tills vi hittade ett gammalt längdåkningsspår som skulle ta oss till Highway 40, något som andra grupper gjort innan oss. Ravinen hade en hel del scree, på sina ställen var det den bra varianten som man kan springa nedför men ofta dök det upp klippavsatser som man inte vill springa nedför. Längre ned blev stenen större och bara jobbig att gå på. När ravinen äntligen tog slut vidtog traskande i skogen längs en bäck tills vi till slut nådde en äng där längdåkningsspåret gick. Här lät vi de två killarna som hade bil att gå i förväg i högre tempo än resten av gruppen kunde hålla. Saken var nämligen den att vi inte hade bilarna där vi skulle komma ut ur skogen utan de befann sig 8 km längre bort längs vägen. Förhoppningsvis skulle killarna inte behöva gå hela sträckan utan kunna lifta en bit*. De sista 6 km ut till vägen bestod av enformigt marscherande endast avbrutet av sankmark som gjorde att de flesta blev blöta om fötterna (cmh har varit duktig och impregnerat sina kängor så han klarade sig torrskodd). Vid vägen fick vi vänta i 40 min innan bilarna dök upp. Grabbarna hade gått i ca 3 km innan de bestämde att den ene skulle lämna sin ryggsäck, byta till löparskor och springa resterande bit. Just som han tagit av ena byxbenet på sina zip-off byxor och fått på sig en sko hade dock den andre ordnat lift. 14,5 timmar efter att vi startat satt vi på puben med en kall öl.


På det stora hela var det en bra dag. Scramblingen upp till första toppen var fin och kamvandringen var rolig om än bivis lite skrämmande. Hemvägen var dock rätt seg (vad vi borde gjort var förmodligen att klättra ned en bit i ravinen och sedan traversera tillbaka längs sidan av kammen och ta oss hem samma väg vi kom). Vi fick kanske lite mer äventyr än vi räknat med men ändå inte alls lika mycket som vissa andra. Vi får se hur nästa berg blir.

Picasa har bilder.

*Vi borde kanske skickat de två tjejerna istället eftersom de säkert hade haft lättare att få lift.

2007/08/11

Bollywoodtwist

Indisk (tämligen spastisk) twist. Ändå inte riktigt så vansinnigt som jag trodde när jag läste David Nessles postning (som filmen är stulen från).

2007/08/10

Veckans Berg - Svarte Marcus

På grund av allt ståhej så får det bli en extra veckans berg.

Jag tyckte att storebror verkade ha mer talang när jag såg dem i B-lag och J-lag. Storebror spelar numera i Trelleborg medan lillebror är på väg att bli mångmiljonär i Holland.

Bild från ifkgoteborg.se

2007/08/06

Veckans berg - Grizzly Peak

Grizzly Peak är en kort och ganska trevlig scramble, 9 km, 900 höjdmeter och en topp på 2500 m. Inga konstigheter, brant vandring, lite lös sten, lite scree, jord och vackra gräsklädda sluttningar. Ganska intressant grupp denna gången; två kanadensare, en tjötig kines, en fransyska som varit en massa i franska alperna, en sydafrikan som gick hela vägen upp till toppen barfota och en indier som hade rätt stora problem med lutningen och inte kom hela vägen upp. Vi undvek precis regnet och på vägen hem till Calgary pajade ena bilen.

2007/08/02

Calgary transit, igen

Det är vägarbete på vägen hem till mig. Man måste därför svänga av leden en avfart tidigare och köra genom ett bostadsområde.

Samtidigt hos Calgary Transit:
- So, there's a detour on Crowchild Trail, eh?
- Uhu, think we should tell the drivers?
- Naaah...

Det är iofs kul att åka buss när de tvingas göra u-svängar men nyinsatta chaufförer utrustade med minimala kartor som måste fråga passagerarna om vägen känns inte särskilt professionellt.