Veckans berg - Mt Tyrwhitt och Mt Pocaterra

Veckans berg är två till antalet. Tanken var att vi först skulle ta oss upp på Mount Tyrwhitt (2874 m.ö.h.), sedan göra en kamvandring till närliggande Mount Pocaterra (2934 m.ö.h.) för att slutligen återvända den väg vi kom. Kane (som skrivit scrambling-bibeln "Scrambles in the Canadian Rockies") beskrev turen som lätt med "moderate sections" i slutet av kamvandringen där ryggen blir smal och det är en del exponering. Vandringen/klättringen upp till toppen av Mt Tyrwhitt var förhållandevis lätt och rolig. Det tog oss bara 2 h och 20 min men vi bjöds ändå på fin utsikt och trevlig scrambling.


Sedan var det dags för kamvandringen. Kamvandring kan vara både kul och otäckt på en gång. Kul eftersom man (ibland) får använda händerna och att det bjuder på utsikt och adrenalin. Otäckt eftersom man kan trilla ned och dö (i.o.m. att man inte använder rep). Till att börja med var det ganska enkelt och när vi nådde den högre platån undrade jag hur de kunde kalla den sista delen av ryggen för smal och exponerad. Det visade ju sig givetvis att vi inte ens var halvvägs till den riktiga toppen. Ju längre vi kom desto hårigare blev det. Det gick dock bra så länge man inte tittade nedåt. Efter en del slit och släp nådde vi toppen bara för att upptäcka ytterligare en topp längre bort, som enligt guideboken var den verkliga toppen. Vägen dit såg ännu klurigare ut men det var bara att hacka i sig. Vissa sträckor passerades krypande på alla fyra, inte särskilt graciöst men det kändes säkrare. Väl uppe på toppen (som enligt höjdmätare var max två meter högre än den falska toppen) så tyckte de mer erfarna grabbarna att det nog var bättre att leta efter alternativa rutter hem eftersom att gå tillbaka över ryggen skulle innebära en del lurig nedklättring.



Vi bestämde oss för att ta oss ned längs en ravin, köra "bushwacking" tills vi hittade ett gammalt längdåkningsspår som skulle ta oss till Highway 40, något som andra grupper gjort innan oss. Ravinen hade en hel del scree, på sina ställen var det den bra varianten som man kan springa nedför men ofta dök det upp klippavsatser som man inte vill springa nedför. Längre ned blev stenen större och bara jobbig att gå på. När ravinen äntligen tog slut vidtog traskande i skogen längs en bäck tills vi till slut nådde en äng där längdåkningsspåret gick. Här lät vi de två killarna som hade bil att gå i förväg i högre tempo än resten av gruppen kunde hålla. Saken var nämligen den att vi inte hade bilarna där vi skulle komma ut ur skogen utan de befann sig 8 km längre bort längs vägen. Förhoppningsvis skulle killarna inte behöva gå hela sträckan utan kunna lifta en bit*. De sista 6 km ut till vägen bestod av enformigt marscherande endast avbrutet av sankmark som gjorde att de flesta blev blöta om fötterna (cmh har varit duktig och impregnerat sina kängor så han klarade sig torrskodd). Vid vägen fick vi vänta i 40 min innan bilarna dök upp. Grabbarna hade gått i ca 3 km innan de bestämde att den ene skulle lämna sin ryggsäck, byta till löparskor och springa resterande bit. Just som han tagit av ena byxbenet på sina zip-off byxor och fått på sig en sko hade dock den andre ordnat lift. 14,5 timmar efter att vi startat satt vi på puben med en kall öl.


På det stora hela var det en bra dag. Scramblingen upp till första toppen var fin och kamvandringen var rolig om än bivis lite skrämmande. Hemvägen var dock rätt seg (vad vi borde gjort var förmodligen att klättra ned en bit i ravinen och sedan traversera tillbaka längs sidan av kammen och ta oss hem samma väg vi kom). Vi fick kanske lite mer äventyr än vi räknat med men ändå inte alls lika mycket som vissa andra. Vi får se hur nästa berg blir.

Picasa har bilder.

*Vi borde kanske skickat de två tjejerna istället eftersom de säkert hade haft lättare att få lift.