Guidade och färdigorganiserade bestigningar av Mont Blanc har många fördelar, bl.a. den att man slipper ragga ihop resesällskap själv. Det är bara att anmäla sig och hoppas på att de övriga resenärerna inte är alltför störiga. Mitt val föll på Mont Blanc Specialisten under ledning av svenske bergsguiden Mike Wright. Allt praktiskt var ordnat, man behövde bara betala och infinna sig i Chamonix. Träna lite innan är en bra idé också.
När jag kom in i mitt delade hotellrum i Chamonix fanns där redan två modstulna farbröder. De tillhörde en tidigare grupp som redan var halvvägs in i sin Mont Blanc-vecka och skulle enligt planen ge sig av till hyttan på Mont Blanc nästa dag för att dagen efter göra toppattacken. Väderprognosen för de två möjliga toppdagarna var dock inte alls bra och det var högst osäkert om de ens skulle få chansen att bestiga berget. Därav modstulenheten.
På kvällen träffades hela gruppen för första gången och fick information kring veckans upplägg samt blev tilldelade utrustning om man inte hade egen. Guide Mike och aspirantguide Tobias (numera fullfjädrad guide) varnade för ful-stegjärn köpta på rea från Addnature. Just sådana stegjärn hade Erik köpt. I övrigt informerades vi om upplägget. Acklimatisering skulle göras genom en tur upp på Le Tour-glaciären med två nätter i bergshyttorna Albert och Trient, som högst upp på 3540 m. Sedan tillbaks till Chamonix och en natt på hotellet och därefter upp på Mont Blanc och hyttan Tête Rousse på 3167 m. Det finns en hytta högre upp på samma rutt (Goûter, 3817 m) men Mike föredrog att använda den lägre eftersom folk som har problem med höjden har större chans att klara bestigningen om de fått sova och må bra på den lite lägre höjden. Vi hade två nätter bokade i Tête Rousse och om allt gick enligt plan skulle vi bestiga berget efter den första natten, sova en natt till och sedan ta oss ner till Chamonix på förmiddagen dagen efter. Om det var dåligt väder första dagen fanns möjligheten att göra bestigningen efter andra natten men då får man ta sig ner till Chamonix samma dag. En snabb inspektion av de övriga resenärerna i gruppen gav vid hand att ålderspannet var ca 25 - 40 år och att alla verkade rimligt vettiga.
Hotellet Langley Hotel Gustavia hade till största delen svensk personal och beboddes i huvudsak av svenskar och japaner. Japaner i bergsmiljö är roliga. De har alla splitternya kläder och hattar i grälla färger. Jag som pröjsat för att bo hotell åt den middag som ingick tillsammans med de två övriga resenärerna som bodde på hotellet, Martin och Peter. Två killar från Stockholm arbetandes inom finanssektorn. Peter hade för länge sedan påbörjat seven summits genom att bestiga Kilimanjaro, Elbrus och Aconcagua innan ett misslyckat fallskärmshopp krossat hans ena fot. En skada som resulterat i en stel fotled med ett antal skruvar i.
Nästa dag påbörjades med ett stopp i ett bageri för att inhandla lunchmacka och därefter buss från Chamonix upp till Le Tour där vi tog liften upp till ca 2200 m till foten av Le Tour-glaciären. Därpå följde 1-2 timmars vandring till den nyrenoverade Albert-hyttan på 2702 m. Efter lite lunch och installation i vårt tiobäddsrum gav vi oss ut i lätt regn för att träna lite stegjärnsteknik på glaciären. Middag i hytta i alperna är traditionellt sett tre rätter, ofta soppa med ost till förrätt, någon slags gryta (dvs något som går lätt att laga till många) till huvudrätt och sedan en efterrätt t.ex. bestående av konserverad frukt. Tämligen lyxigt med tanke på att i stort sett all proviant måste fraktas dit med helikopter. Den relativa lättillgängligheten och det faktum att hyttan var nyrenoverad gjorde att den var i stort sett fullsatt. Det hindrade dock inte större delen av den unga personalen att sitta och dricka vin istället för att serva gästerna (förmodligen hade vindrickarna rast men det blir konstigt när någon gäst försöker få hjälp vid bardisken och blir ignorerad av fem pers, bättre då att de har sin rast utom synhåll).
Morgonen efter gav vi oss iväg med sikte på Trient-hyttan som ligger på den schweiziska sidan om gränsen. Guiderna hade pratat om att vi inte skulle stressa iväg men att vi skulle se till att vara effektiva och organiserade och inte strula med utrustningen i onödan. Jag var nog den som var först klar att ge mig iväg efter frukost och precis innan vi gav oss iväg fick vi höra att tidseffektiviteten hade varit under all kritik. Nästa morgon var jag nästan klar sist eftersom folk i princip sovit med selen på... Vi gav oss ut i lätt dimma men det otrevliga regnet som väderprognoserna hotat med höll sig borta. Någon gång strax efter 11 hade vi tagit oss upp på Petite Fourche, en synnerligen enkel topp på 3470 m precis på gränsen till Schweiz. På vägen ner så letade Mike upp ett fast ankare som vi skulle använda för att fira oss ned för en liten bergschrund. I väntan på att ett annat sällskap skulle ta sig ner fick vi också en förevisning om hur man bygger ett snöankare. Snöankaret höll och alla kom ner utan mankemang. Efter det följde ca 1,5 h promenad i dimma över Plateue du Trient innan vi nådde hyttan med samma namn på 3170 m.
Trient-hyttan var mycket trevlig och eftersom den inte är särskilt lättillgänglig var den inte knökfull. Någon ur personalstyrkan hade spänt upp ett spännband utomhus som han använde som slackline. Han hade också skottat ihop en snöhög under ena ändan av slacklinen som han använde för att dämpa eventuella fall när han försökte göra volter(!) på linan.
Nästa morgon gav vi oss återigen ut i mörker och lätt dimma. Det är gött med guide, man behöver inte fundera på vart man ska ta vägen i dimman, det är bara att följa efter (man är ju till och med fastknuten i ett rep så man har inte så mycket val). Guiderna tog oss till foten av Aiguille Du Tour där vi lämnade ryggsäckarna och satte kurs mot toppen. Bestigningen av Aiguille Du Tour kan beskrivas som medelsvår till svår scrambling, man behöver inte säkra sig med rep (även om vi var inknutna i varandra) men det krävs mer användande av händer och fötter än vid vanlig brant vandring. Terrängen påminner om den som man stöter på på de 600 höjdmeterna mellan hyttorna Tête Rousse och Goûter på Mont Blanc. Efter ett kort besök på toppen krånglade vi oss ner igen och färden gick mot liften i Le Tour och bussresa tillbaka Chamonix. Fortfarande oduschade åt vi en sen lunch på delvis svenskägda Moö bredvid hotellet. Resterande eftermiddagen ägnades åt vila och shopping. Vid middagen på hotellet så stötte jag, Peter och Martin ihop med de modstulna farbröderna igen. På grund av vädret hade de inte kunnat göra ett bestigningsförsök men var ändå efter omständigheterna tämligen nöjda med alternativa topp de fått bestiga istället.
Jag i täten av mitt replag bestående av Linda, Martin, Peter och Mike på väg ner från Aiguille Du Tour (3542 m) medan Tobias placerar Jonas, Cecilia, Johan och Erik på toppen. Fin utsikt... Film av Erik Westberg.
Tilläggas kan att jag som vanligt när jag är i Alperna blev sjuk och klen. Man skulle kunna skylla lite på höjden men i såfall så blev jag höjdsjuk redan på planet ner. Någon större fara var det dock aldrig, jag mådde sämre förra gången.
Några foton finns här.
Själva bestigningen av Mont Blanc avhandlas i nästa post, som kommer vilken månad som helst. I väntan på den: Glöm aldrig att stretcha!
Posts
