Utbildning - ett självändamål?

Ett inslag i Aktuellt 21:00 igår fick mig att lämna OS-hockeyn en stund efter en snabb-zappning. Inslaget handlar om att vi idag har en brist på hantverkare medan högutbildade har svårt att få jobb. Som exempel tas en disputerad mikrobiolog som hankat sig fram på tillfälliga jobb i tre år. Han identifierar IT-kraschen som ett av problemen eftersom forskningsbranschen är beroende av riskkapital, något som försvann i kraschen. Arbetslösheten hos disputerade biologer och miljövetare ligger på 14,9% medan motsvarande siffra för fysiker och kemister är 8,7%. Inslaget kritiserar givetvis "trögheten" i utbildningssystemet, det går för långsamt att anpassa antalet utbildningsplatser i gymnasiet till marknadens behov. En annan fråga värd att beakta är universitetens roll. Har de ett ansvar för vad som händer med studenterna efter examen eller behöver de enbart bry sig om att locka så många studenter som möjligt till sina utbildningar? Vid ett kort gästspel i en kommitté för grundutbildningen i fysik vid Göteborgs universitet försökte jag en gång hävda att man kanske borde tänka mer på att utbilda studenter som faktiskt får jobb och inte enbart utbilda fysiker. Reaktionerna var lite "asch, det är bara för att du söker jobb nu" samt "jag tror visst studenterna får jobb". Det var uppenbarligen ingen stor fråga. Jag var dessutom där för att informera om alumniuppföljning så jag var nog den som hade bäst koll på vad som händer med studenterna efter examen. Mina siffror var ca tre år gamla och inte särskilt betryggande. En annan frapperande sak var att av alla oss som satt med på mötet hade ingen haft ett "riktigt" jobb, alla var lektorer, professorer eller studenter. Skall man bli vetenskapsman inom akademin är utbildningen bra men är kommittén kompetent att bedöma vad som krävs av näringslivet? Vart hade näringslivsrepresentanten tagit vägen? Är det inte dags för universiteten att inte bara utbilda akademiker utan också personer som kan bidra till samhället?