Where the action is

Så är Göteborgskalaset, förlåt EM-festen, igång med langos, utspädd folköl, fulla fjortisar, fulla farbröder och en del bra musik. I går uppträdde Hellacopters, Backyard Babies och Millencolin på Frihamnspiren. De gjorde alla ett dugligt dagsverke men absolut inget utöver det vanliga. Hellacopters har de bästa låtarna, är de bästa musikerna(?), har den bästa liveakten och var därför bäst. Nicke Andersson är snudd på ett geni men har haft en tendens att producera sönder Hellacopters senaste skivor. Live blir låtarna snabbare, skitigare, mer rakt på och då bättre. Anderssons mellansnack ligger också närmare minimalism än genialitet. Backyard Babies då? Tja, några bra låtar, skabbiga tatueringar och stripigt hår. Trots att Backyard Babies poserar mindre än Hellacopters är de ändå mer "posers". Millencolin, se skatepunk. Märkligt nog så ansågs Hellacopters vara det minsta bandet publikmässigt sett och fick därför spela först innan mörker och stämning riktigt infunnit sig.

Det är också intressant att betrakta publiken runt omkring sig (som till 80% består av tonåringar). Förutom att man känner sig lite gammal så kan man konstatera att det verkar vara viktigt att vara någon, att ha en identitet, i den åldern. Där finns svartrockarna, bratsbrudar med pärlhalsband, bimbos, ztv-frisyrer, britpopare, skejtare m.fl. Det stämmer verkligen att gymnasiet verkar ha för många rollfigurer och för lite handling.

På måndag blir det jazz/funk och kanske lite punk...