Årsredovisning

Idag är det ett år sedan jag återvände från mitt år i Calgary. Jag var erbjuden att stanna ytterligare ett år med (en för mig okänd) löneförhöjning. Min hyresvärd J såg inte fram emot att behöva skaffa en ny osnuten hyresgäst utan tjatade på mig att jag skulle söka jobb i Calgary. Trots den fantastiska naturen och människorna så valde jag att återvända till ett regnigt Göteborg utan att ha ett jobb som väntade på mig. Största anledningen till beslutet var just jobb. Under min tid i Kanada hade den svenska arbetsmarknaden vänt från jättetrött till riktigt bra. Om jag skulle ha en chans att slå mig in på en annan arbetsmarknad än den akademiska så borde detta vara rätt tillfälle. Med facit i hand så verkar det ha varit rätt beslut. Jag fick min första jobbintervju efter en knapp vecka och efter en månad hade jag min första anställning. Innan jag flyttade till Kanada hade jag varit på en intervju plus en telefonintervju för en post doc-tjänst i Tyskland. Visserligen var den anställning jag fick inte permanent utan man utnyttjade det faktum att jag var arbetssökande och anställde mig bara på projektbasis när man lyckats hitta jobb åt mig. Detta resulterade dock i att jag senare accepterade ett jobberbjudande från ett annat konsultbolag. Mitt största (enda) mål detta året har varit att skaffa mig en anställning och det verkar jag faktiskt ha lyckats med (trots att jag bara har en månads uppsägningstid och egentligen inte vet vad jag sysslar med). Om jag stannat ett andra år i Kanada så hade jag idag utan a-kassa kommit tillbaka till en arbetsmarknad som verkar befinna sig i brant utförsbacke. Å andra sidan kanske jag hittat ett kul arbete i Alberta och blivit kanadick på riktigt.

Hemkomsten har inte bara varit lattjo-lajban. Under de arbetslösa dagarna i vintras satt man inne och skrev jobbansökningar samtidigt som man tittade på regnet och undrade varför man inte stannat i staden där man hade 1,5 timmes bilfärd till skidanläggningen i Sunshine Village. Sen kom dock sommaren med ett nytt jobb, resor och nya vänner och plötsligt ser framtiden hyfsat kul ut.


Sista dagen jag spenderade i Kanada började f.ö. med att jag via web-radio hörde Blåvitt säkra SM-guldet, sedan packade jag mina sista pinaler, spelade tennis(!) med mina hus-kompisar innan det bar iväg till flygplatsen för ett sista adjö till landet och mäniskorna som varit så vänliga mot mig.

Vänsterytter

IFK Göteborg har på sistone använt Adam Johansson som vänsterytter. Adam är en riktigt bra fotbollsspelare och löser därmed uppgiften tränarna ger honom. Dock så är Adam en av allsvenskan bästa högerbackar, inte vänsterytter. Blåvitt har under flera år saknat en gjuten vänsterytter. Man skulle kunna tro att problemet löstes i.o.m. köpet av Tobias Hysén men har har kommit mer till sin rätt som forward där han kan koncentrera sig mer på att springa sönder motståndarnas backlinje och lite mindre på defensivt ansvar. Att det ska vara så himla svårt att hitta en klockren vänsterytter...

TGIS

Lite söndagsjazz med en av de största, Pops, Satchelmouth, Louis Armstrong.

När det gäller den andra videon kan man berätta att Hello Dolly är en av hans största hits men att ingen i bandet (inklusive Louis själv) tyckte att låten var något särskilt. Först när folk frågade efter sången under turnén tog de upp den på spellistan.


Louis Armstrong - C'est si bon


Louis Armstrong - Hello Dolly

Skomode

Seglarskor.

Varför tillverkas fortfarande seglarskor? Och kanske ännu mer förbryllande; varför köper folk fortfarande seglarskor? Jag skulle kunna acceptera det bland seglare men söndagsflanörer i stan? Kom igen. Seglarskons funktionalitet i sig kan också i frågasättas. Jag har förstått att de har sulor som gör att man inte halkar på däcket och viktigast av allt; deras nästintill obefintliga mönstring gör att det inte fastnar grus i sulorna som kan repa däcket, men varför är de gjorda i läder och har lädersnören? För att inte tala om de små hålen på sidan med ett lädersnöre i, vad fyller de för funktion?

Vi har fått svaret...

Undertecknad bevistade Leonard Cohens dryga 3 timmar långa konsert i Scandinavium i söndags. Låtlistan finns det inget att säga om, alla låtar man vill höra var med (möjligen med undantag av Alexandra Leaving). Rösten lika djup dom någonsin, han är lika poetisk och kan jävlarimig bära upp en hatt. Konserten börjar med att han och bandet river av ett gäng låtar helt utan mellansnack men precis innan pausen* börjar han prata lite grand. I andra delen verkar han ha riktigt roligt och får obegränsat med kärlek från publiken. Extranumren står spön i backen och vi får t.o.m. en låt till efter att de spelat Closing Time. Konserten får 4 stadiga kolbollar. Man kan ha lite invändningar mot tempot men det är ändå Leonard Cohen vi snackar om, det blir inte så mycket tempo då. Helst hade man ju velat se honom på en liten inrökt klubb, typ Nefertiti, men då hade man å andra sidan inte fått tag i biljetter.

Kan jag vara en tredjedel så cool som Cohen när jag är gammal så kommer jag vara nöjd.

*Gubben är ju trots allt 74 år.



...och just det, vi som var där fick svaret på gåtan kring åldrande, all världens lidande etc.

Trepassleden a.k.a. jojo-leden

Bättre jättesent än aldrig?

Jag har ett svagt minne av att jag någon gång lovat att komma med en rapport från tre-pass-leden som avverkades i somras. Innan fjällvandringen försökte jag läsa på om den planerade rutten från Tarfala till Unna Räita och på internet snackade folk om svårforcerade bergspass, glaciärer och eventuellt behov av stegjärn. Jag såg framför mig hur man skulle vara tvungen att ta sig upp (och ned) för regnvåta klippbranter med hjälp av både händer och fötter och ta bökiga omvägar för att undvika glaciärer, allt med 20 kg packning på ryggen. Jag och kompanjon Don Fanucci hade förmodligen rejäl tur med vädret eftersom alla de farhågor jag hade innan turen kom på skam. Visst var det lite brant på sina ställen men glaciärerna visade sig vara snälla, sprickfria och snötäckta så uppför kunde man ofta "kick-steppa" uppför snön och nedför gick det ännu lättare (vågade dock inte testa "glissading", dvs åka stjärtlapp). Regnet höll sig undan tills dess att vi slagit upp vårt tält eller nått Unna Räita-stugan. Ett praktiskt tips till eventuella framtida vandrare kan vara att tälta i Kaskasavagge eftersom Goubirvagge inte erbjuder särskilt många tältplatser (det skall enligt uppgift finnas men man får gå en bit). Nedan följer ett antal foton från promenaden där undertecknad försökt rita in färdvägen.


Från Tarfala-sjön går man upp till höger om glaciären. Kommer man från andra hållet är det nog bra att hålla till höger när man kommer över kammen annars hamnar man lätt i ett väldigt brant parti.

När man traskat förbi Kasskasajaure(?) tar man sig ned för passet mellan Drakryggen och Kaskasatjåkka ner i Guobirvagge och runt sjön för att sedan ta sig an pass nummer två.

Tillbakablick från passet mellan Kaskasavagge och Guobirvagge...

...och en blick in i Kaskasavagge från samma pass. Vi tältade i Kaskasavagge.

Vy ner i Unna Räitavagge från passet mellan Knivkammen och Pyramiden.

Unna Räitastugan i förgrunden och vandringsvägen nedför glaciären från passet. Knivkammen till höger. Från stugan går man lämpligen ut längs dalen för att så småningom komma på leden som går mellan Sälka och Nallo. Med de fördelaktiga yttre förutsättningar vi hade gjorde vi turen från Tarfala till Sälka på drygt 1,5 dagar.