Let there be rock

Recensionen av gårdagens AC/DC-konsert hade jag förmodligen kunnat skriva redan i lördags. Rockbandet från Australien är ju inte kända för att leverera några överraskningar direkt. De levererar dock högoktanig rock n'roll precis som vanligt. De spelar hela fem låtar från den senaste plattan vilket får anses vara extremt mycket. Det är Angus Young och Brian Johnson som står för energin. Malcolm Young håller sig inom sin ca 2 m² stora plätt till vänster om trumsetet och Cliff Williams står till höger. Precis som de alltid gjort. Phil Rudd har fulländat tekniken när det gäller att spela trummor och röka cigarett samtidigt.

Jag tycker nog ändå att förra Ullevi-konserten (för åtta år sedan) var strået vassare. Kanske beror det på att jag hade bättre plats den gången och såg bättre men förmodligen har jag helt enkelt blivit för gammal för att stå på planen och trängas med ungjävlar och fulla raggare. Man märker också att det är Youtube-generationen som tagit över eftersom det vid varje ny låt sträcks upp en skog av mobiltelefoner och digitalkameror för att filma och fota. Betyget blir fyra kolbollar.

Jag hade gärna sett AC/DC ta ett litet annorlunda grepp t.ex. ge sig ut på en turné där de spelar flera gamla, mer okända låtar som Big Balls, Gone Shootin, Baby, Please Don't Go och Dog Eat Dog (som faktiskt spelades igår) varvat med några hits. Nu håller förmodligen inte så många av de övriga 55000 konsertbesökarna med mig om detta så det kommer nog inte att hända och jag kommer att gå på nästa konsert i alla fall. Om det blir någon.