Ångestgrottan

Dags för bloggen att försöka leva upp till sitt namn.

När jag bestämde mig för att flytta till Kanada under ett år gjorde jag det inte med full av sprudlande nyfikenhet och äventyrslusta, jag gjorde det jag gör bäst; jag oroade mig. Topp tre på ångestlistan (i stigande ordning) var:

• Hitta någonstans att bo i Calgary.

• Hitta vettig hyresgäst till lägenheten i Göteborg.

• Att detta inte egentligen var en lösning på mitt arbetslöshetsproblem utan bara ett sätt att skjuta upp eländet.

Problem nr 1 löste sig galant, jag kunde inte hittat ett bättre ställe att bo på. Problem nr 2 löste sig bra även om jag var tvungen att hitta en ny hyresgäst efter ett halvår. Problem nummer 3 kvarstår och växer sig allt större och elakare i mitt innandöme i takt med att min hemfärd närmar sig med stormsteg. Jag var också tvungen att göra hemresan tre dagar tidigare än beräknat (vilket innebar att panikartat köpa ny flygbiljett i tisdags natt) för att blidka AEA. Man får nämligen bara vara borta från a-kassan i ett år, inte ett år och två dagar. Allt detta i kombination med att behöva lämna mina vänner här, min rumskompis, min hyresvärd, bergen, forskningen och landet gör att jag känner mig något deprimerad och ledsen.

Att flytta hem var dock helt och hållet mitt beslut och jag måste stå för det och fokusera på de skäl jag grundade beslutet på. Ett blåvitt SM-guld på söndag skulle göra hemresan lättare...

Humor (tycker jag)

Ett gäng kompisar var ute förra helgen för att bestiga Shunga-la-she, en tur som innebär att man måste vada över en ström. De hittar ett bra ställe för detta och Peter ger sig ut först, mycket koncentrerad för att inte halka och trilla i det iskalla vattnet. När han nått andra sidan ger sig övriga gänget ut i strömmen och Peter plockar upp kameran.

Här beger sig de sig ut i vattnet...



...och här upptäcker de bron som går över floden några meter längre bort.





Foton av Peter Thiede.

Fulspel

Vänersborg, Selånger och Pelle Fosshaug, kan det bli något annat än en osympatisk soppa av den blandningen?

ABBANS!

Måtte sotarn ta Kleber Saarenpää!

Snow Peak

Snow Peak, 2789 m.ö.h., bjöd på sol, snö och en tjusig dag i bergen. Vanligtvis brukar jag tycka att anmarscher är riktigt tråkiga och dagens vandring började på en gammal timmerväg. Efter 3-4 km blir dock landskapet vackrare och resten av turen upp till Burstall Pass är riktigt fin med ängar med gulnande träd omgivna av snöklädda berg.


När man nått passet återstår enbart 400 höjdmeter lätt scrambling på snötäckta berg. Fin utsikt på toppen. Nedfärden gick snabbare än vanligt eftersom man kunde glida ned på snön. Att förlora ca 80 höjdmeter i ett nafs är ganska kul.


Vi stannade också för att leka i snön vid en sluttning. Det hela slutade givetvis med att Kerry gled träffade en sten när han gled ned för sluttningen. Sten mot svanskota gör tydligen ont. På grund av skadan gick resten av utmarschen lite långsamt men vi hann ändå med att stanna för mat och öl i Canmore. Picasa.

Abbans!

Hellacopters lägger ned.

Blandad kompott

Saker som borde bloggats för länge sedan, saker som inte räcker till en egen bloggpost och sånt som kanske inte borde bloggas alls:

Det har varit filmfestival i Calgary, något som jag ägnade alldeles för lite tid åt. Brad och Angelina var tydligen här och promotade The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford som spelats in i området runt Calgary. För min egen del blev det bara två filmer en Humor me, som är en samling humoristiska kortfilmer och brasilianska Drained. Drained, eller O Cheiro do Ralo, handlar om en pantbanksinnehavare som har en förfärlig stank från avloppet på sitt kontor. Han blir alltmer besatt av att bli av med lukten samtidigt som han själv njuter allt mer av den makt han har över de olyckliga människor som kommer till hans pantbank. En något bisarr men bra film. Tre och en halv kolbollar i betyg. Stort extra plus för de coola sjuttiotalsinspirerade kläderna och musiken.

Kanada har en hel del soldater i Afganistan. I förra veckan omkom en reservist från The King's Own Calgary Regiment i närheten av Kandahar. KOCR är samma pansarregemente som min hyrevärd J tillhörde under 17 år. Media uppger att korpral Hornburg omkom i granatkastareld. Enligt de historier som berättades efter begravningen rörde det sig snarare om en attack med RPG. The Royal 22e Régiment, The Van Doos, skall tydligen ha gått "beyond the call of duty" för att rädda soldaten ur sin Leopard utan att lyckas. Talibanernas vapen är inte längre de gamla prylar som amerikanerna försåg dem med utan de är numera moderna ryskbyggda saker. Spekulationer förekommer om att talibanerna får sina vapen via Kina. En annan inte alltför vågad gissning är väl att det finns ett antal ryssar med kontakter som vi ge amerikanerna betalt för gammal ost.

Maria bloggar underhållande om kulturkrockar och högtider i USA. Jag bor ju i det förhållandevis vettiga Kanada och kan inte bidra med riktigt så mustiga historier. Diskussionerna på den Thanksgivingmiddag jag var inbjuden till begränsade sig till global warming och energipolitik. Jag försökte sjunga kärnkraftens lov samtidigt som jag försökte vara artig och inte gå alltför hårt åt calgarianernas(?) kära pick-uper.

Note to self: se till att ha pengar på kontantkortet när folk vill ringa för jobbintervju.

Veckans berg - Mt Cory

Efter en veckas uppehåll är veckans berg tillbaka. Som ni har väntat...


Det har börjat snöa lite då och då i Calgary vilket innebär att det definitivt snöar på +2500 m höjd och man bör därför välja sådana bestigningsobjekt som är görbara även om det ligger snö på dem. Mount Cory, 2802 m, utanför Banff är ett sådant objekt. Av vår grupp på 7 pers var vi bara två som inte varit på berget förut, två pers hade gjort ett försök i våras men tvingats vända p.g.a. för mycket snö och tre personer hade besökt toppen tidigare. Det var dessutom detta berg som vår tokige 66-årige iranier gick vilse på.


Anmarschen var obefintlig då stigningen börjar omedelbart och man håller sig på mindre stigar tills man når trädgränsen. Efter det går man längs bergsryggen och traverserar en snösluttning för att nå ett litet pass (col). Bergsryggen är lyckligtvis platt och bred, en smal exponerad kamvandring i snö hade varit livsfarligt. Från passet såg vi två toppar och eftersom ingen hade karta eller guidebok med sig var det svårt att avgöra vilken som var den högsta toppen. För att vara på den säkra sidan besökte vi båda två. GPS:en sade att den första toppen var 2 m högre än den andra.


Efter en nedstigning i väldigt lugnt tempo (förutom sista biten längs en scree-täckt ravin) nådde vi bilen efter 7 h och 50 min (ca 11 km och 1350 höjdmeter). Scramblingen avslutades på Grizzly's Paw i Canmore, ett ganska trevligt ställe som brygger sitt eget öl. Picasa har bilder.

Pretty in pink