Ångestgrottan

Dags för bloggen att försöka leva upp till sitt namn.

När jag bestämde mig för att flytta till Kanada under ett år gjorde jag det inte med full av sprudlande nyfikenhet och äventyrslusta, jag gjorde det jag gör bäst; jag oroade mig. Topp tre på ångestlistan (i stigande ordning) var:

• Hitta någonstans att bo i Calgary.

• Hitta vettig hyresgäst till lägenheten i Göteborg.

• Att detta inte egentligen var en lösning på mitt arbetslöshetsproblem utan bara ett sätt att skjuta upp eländet.

Problem nr 1 löste sig galant, jag kunde inte hittat ett bättre ställe att bo på. Problem nr 2 löste sig bra även om jag var tvungen att hitta en ny hyresgäst efter ett halvår. Problem nummer 3 kvarstår och växer sig allt större och elakare i mitt innandöme i takt med att min hemfärd närmar sig med stormsteg. Jag var också tvungen att göra hemresan tre dagar tidigare än beräknat (vilket innebar att panikartat köpa ny flygbiljett i tisdags natt) för att blidka AEA. Man får nämligen bara vara borta från a-kassan i ett år, inte ett år och två dagar. Allt detta i kombination med att behöva lämna mina vänner här, min rumskompis, min hyresvärd, bergen, forskningen och landet gör att jag känner mig något deprimerad och ledsen.

Att flytta hem var dock helt och hållet mitt beslut och jag måste stå för det och fokusera på de skäl jag grundade beslutet på. Ett blåvitt SM-guld på söndag skulle göra hemresan lättare...