Rötmånad?

Det har gått hål i mina favoritjeans, ett spänne på axelremsväskan har gått av, det har blivit stopp i avloppet i köket, digitalboxen synkar inte ljud med bild, jag har fått ett hål i min överanvända fleecetröja och det har flyttat in plattbaggar i skafferiet. Har december blivit någon ny slags rötmånad?

PS. Detta ovanligt torftiga inlägg har publicerats efter att läsekretsen uppmanat: "men blogga nån gång då!!!!"

Vinterträning?

Eftersom det inte publiceras så himla mycket här kanske detta kan bli en i raden av alla träningsbloggar? Jag har ju trots allt anmält mig till den där alldeles för långa löptävlingen i maj...

Träningen har gått lite sisådär på sistone och fimbulvinterns ankomst har inte underlättat det hela. Hur ska man då klara vintern utan att dega ner sig totalt eller frysa öronen av sig och bryta lårbenshalsen? Min naturliga instinkt är att stanna inomhus och titta på sport på TV men det är kanske inte den bästa taktiken. Att helt sonika fortsätta träna som om inget hade hänt är svårt.

I söndags lufsade jag runt 8:an i Skatås i snöslask och mörker, förutom att man blir lätt mörkrädd så har snöslasket numera frusit till is och gjort alternativet än mindre tilltalande.

Alternativ två är att krypa in i ett svettigt gym vilket testades i tisdags. Eftersom alla löpband var upptagna (plus att jag inte riktigt säker på hur jag ska hantera ett löpband) blev det en timme på motionscykel. Visserligen får man lite puls men det är inte samma sak som löpning. Bör man kanske lägga sig i bakhåll och lägga rabarber på ett band när ett blir ledigt och sen inte släppa det ifrån sig?

Idag försökte jag att leta upp den mest lättsprungna utomhussträcka jag kunde hitta vilket fick bli cykelvägen längs Delsjövägen. Underlaget var klart löpbart och det funkade tämligen bra förutom att mina en-kilometersintervaller gick alldeles för fort i början och jag blev jättetrött. Nackdelen är att det nog blir tråkigt att köra långpass längs Delsjövägen plus att man måste hålla utkik för bilar.

Det hela kommer nog sluta med att vinterträningen blir en mix av ovan nämnda alternativ. Med fokus på TV-soffan.

Eye openers

Jag gillar oftast inte bloggar som bara länkar vidare till andra ställen på nätet men det kanske är bättre än ingenting alls så här kommer några länkar från Dark Roasted Blend.

Ryssar är hårda. En av Rysslands mest skräckinjagande städer måste vara Norilsk. En gruvstad byggd av straffångar i norra Sibiren, på evig permafrost. Världens nordligaste stad med invånarantal över 100000 och tyvärr en av världens tio mest förorenade städer. Kolla in var den ligger på kartan och kolla samtidigt bilderna på Panoramio och DRB. I all sin misär finns det ändå något vackert med staden. Är det något ryssar kan så är det att lida.

Via Panoramio.

Något det inte finns något vackert i är kartan över Irak där Irak-krigets alla dokumenterade dödsoffer är markerade. Icke desto mindre är den viktig som en "eye opener".

Bjällerklang

Jaha, då har man satt glögg då. Jag testar GP:s Dunderglögg, och halva Göteborg verkar göra samma sak med tanke på hur svårt det var att få tag ingredienserna. Nejlikor hittades i affär nummer två, kanelstång i affär nummer tre och svagdricka i affär nummer fem. Ska resten av glöggprocessen vara lika krånglig så kommer det här bli en rätt miserabel dryck. Förhoppningsvis handlar det dock bara om att vänta de närmaste sex veckorna. Det tror jag att jag skall klara av...

Veckans berg: Jbel Toubkal

Veckans berg, månadens berg, ja, förmodligen årets enda berg, är Jbel Toubkal. Toubkal ligger i Höga Atlas i Marocko och är norra Afrikas högsta berg med sina 4167 meter över havet. Toppturen var en del i en vandringsresa i Marocko som förhoppningsvis kommer behandlas i en separat bloggpost.

Vi utgick 06:00 från refugen (Toubkal basecamp) på 3200 m.ö.h. Vägen upp är förhållandevis enkel med konstant stigning och efter två timmar och 45 min stod vid (och många andra) på toppen och kunde blicka ut över Atlasbergen.

Toppmarkeringen sedd från den södra kammen.

Vi tog en alternativ väg ned på toppens norra sida. Där passerar man vrakrester från ett flygplan som kraschade 1973 och där 7 portugisiska affärsmän omkom. En bit längre ned på berget passerade vi också den plats där de är begravda (en helt omarkerad stenhög där man kan se ben inne bland stenarna om man vill kika efter det). Nedstigningen tog ca 2 timmar och en kvart.

Jbel Toubkal i moln sett från passet i Aguelzim.

Vill man bestiga Toubkal fort och lätt så tar man sig till byn Imlil och därifrån vandrar man 1500 höjdmeter till refugen där man kan tälta eller bo i ett kallt rum. Dagen efter kan man sedan ta toppen och vandra tillbaka till Imlil på eftermiddagen (som vi gjorde). Man är ganska trött när man kommer till Imlil och eventuellt kan man känna av höjden om man tar den så snabbt. Vi hade spenderat fyra dagar på 1500 till 3200 meter och det var bara två personer som kände av en lättare yrsel.

Fler foton kommer dyka på Picasa.

Oj då

Jag råkade visst anmäla mig till Göteborgsvarvet 2011 idag. 21 km känns rätt långt...

Efter att ha sett detta TED-föredraget tänker jag inte avslöja vilken tid jag siktar på.

Å. Fy. Fan.

Jag är en motståndare till ofoget frukt-i-mat (tänk Fläskfilé Africana, Flygande Jacob och Tropisk Fläskpannkaka*). Efter en diskussion under fikarasten på jobbet så blev jag tvungen att kolla upp 70-talsrätten Flygande Jacob lite närmare och då får man en aning om vilken gastronomisk golgatavandring 70-talet förmodligen var. Enligt Wikipedia så dök rätten upp för första gången i Allt om Mat 1976 och innehåller kyckling, bacon, chilisås, vispad grädde, italiensk salladskrydda, banan och salta jordnötter. Till detta rekommenderas man tydligen att dricka det finska(!) rosévinet Perlerose. Drycken existerar fortfarande och recenserades av GP i somras:

Uselt vin som trots allt smakar himmelskt vid en jämförelse med Gredos. Men inte räcker det till att tända första fyren.

Såsom tillhörande den ironiska generationen är det inte utan att man funderar på att bjuda in till 70-talsfest där vi kalasar på Flygande Jacob och avnjuter några ironiska glas Perlerose.

*Fläskpannkaka med ananas. Har enligt Berglins serverats på en skola i Gävle.

Samhällsinformation

I veckan damp det ner ett nytt nummer av Amos (som finansieras av Svenska Kyrkan) på min hallmatta. Varför får jag den? Jag har en "Ingen reklam, tack"-lapp på brevlådan. Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan. Den är inte direktadresserad utan är en gruppförsändelse. Efter lite googlande så verkar det som om Amos räknas som samhällsinformation. Hur tusan kan den göra det? Såvitt jag vet så är kyrkan numera skild från staten. Om den lokala muslimska församlingen skulle vilja prångla på de som bor i deras distrikt en tidskrift, skulle den också räknas som samhällsinformation? Hur är det med Church of the flying spaghetti monster's publikationer?

På Amos websida får man reda på hur man skall göra om man vill ha ett ex. Tala istället om för mig hur man skall gå till väga om man inte vill ha det.

Fina-frickin-lly

Äntligen lyckades jag ta mig under 23 minuter på fem-kilometersslingan i Skatås (med ett tillägg på 150 m för att den verkligen ska bli 5 km, thank you very much). Under två tidigare löprundor har jag börjat fila på formuleringar för en sådan här bloggpost bara för att få se stoppuret stanna på en tid strax över 23 min vid målgång.

Vad är det som är speciellt med 23 min kan man fråga sig, och svaret är: ingenting. 22,5 min är såklart en större grej eftersom det innebär en kilometertid på 4,5 min. Det känns så jäkla långt bort bara. Sen har vi ju det där med milen under 50 minuter kvar också...

Lite grand om ett svunnet fotbolls-VM

Största stjärnorna var enligt min mening Diego Forlan och bläckfisken Paul. Vuvuzelan fick också ett stort genombrott och gjorde mycket väsen av sig men jag tycker ändå inte att det räcker för att räknas som stjärna.

Tyskarna spelade inte bara bra fotboll, de hade tuffast namn också i form av Schweinsteiger, Mertesacker och Badstuber. Hedersomnämnande till Stekelenburg och Tshabalala.

Den korta hörnan verkar ha fått stryka på foten till förmån för den halvkorta (halvlånga?). Ett steg i rätt riktning.

Förhoppningsvis var detta det sista VM där vi fick se den multipla överdrivna överstegsfinten, dvs den som ser ut som Ravellis silly walk från VM 94 kombinerad med ett vaggande i sidled. I 95% av fallen slutar den med att anfallaren tappar fart, att bollen tappar ännu mera fart och att anfallaren i fråga till slut trampar på bollen och blir av med den.

Sjukfrånvaro

Har varit hemma från jobbet i veckan på grund av en synnerligen ihärdig och ilsken förkylning, tänk rekordelig baksmälla med halsont istället för ångest. Att vara hemma på vardagar och inte orka göra mycket mer än att titta på TV leder till att man blir lite dum i huvet. Till exempel blir man lite glad när det visas gamla Beverly Hills-avsnitt i sörjan av Spin City, En plats på landet, Scrubs, 2 1/2 män, Simpsons, Pimp my ride etc. Något annat som visas som faktiskt är bra på riktigt är Mauro och Pluras kök. Den lakoniske Mauro Scocco är ju skitrolig, kolla in klippet där han tycker att elitrökare som Plura (60-80 cigaretter om dagen) borde fridlysas.

Dikt och verklighet

Dikt. Medicinteknikföretaget Eizo plojar i reklamsyfte.

Verklighet.

Min akademiska briljans har nått Moldavien!

...men är det inte lite konstigt att de internationella förläggarna kontaktar mig via Facebook? Hmmm...

"I am writing on behalf of an international publishing house, Lambert Academic Publishing. In the course of a research on Gothenburg University I came across a reference to your thesis on "Optical Excitation and Decay Dynamics of Fullerenes".

As we are planning publications in this subject area, I would like to get in touch with you and I am wondering if you may be interested in publishing your work.

Your reply including an e-mail address to which I can send an e-mail with further information in an attachment will be greatly appreciated.

I am looking forward to hearing from you.

Natalia Surdu
Acquisition Editor
Permanent Establishment: Chisinau, Moldova

LAP LAMBERT Academic Publishing AG & Co. KG
Saarbrücken
Dudweiler Landstraße 99, 66123 Saarbrücken Germany

Fon +49 681 3720-310
Fax +49 681 3720-3109

n.surdu@lappublishing.com / http://www.facebook.com/l/aa459;www.lappublishing.com"

Hej Arla

Förra gången jag gnällde på ett stort företag här så resulterade det i viss respons så jag försöker igen.

Arla, ge mig den gamla mjölpaketet tillbaka! Den gamla tegelstenen är resor bättre än den där höga varianten. Den nya passar inte alls i mitt kylskåp (pga höjden) och den är besvärligare att dricka direkt ur.

Gör om, gör rätt!

Grönt och skönt

Löp- och promenadstråken i Skatåsterrängen brukar vara fullkomligt nedlusade med hurtiga motionärer och flanörer. Ger man sig dock ut i området för att springa en fredagkväll i lätt regn är trängseln mera lagom...

Vid löpturen kunde jag också konstatera att träden börjat bli gröna och att marken blivit helt täckt med vitsippor. Allt detta måste hänt i går.

Baske mig.

Boing, boing, boing...

Grillröken ligger tung kring eternitvillorna i Kålltorp, otaliga ungar hoppar på enorma studsmattor och uteserveringen på den lokala syltan är full med "stora stark"-konsumenter. Vårsolen har nått Medel-Svensson.

Bebben

Bertil "Bebben" Johansson fyllde 75 år igår och han fick ett grattis på Gamla Ullevi. Laglund återberättar ett samtal de hade precis innan Bertil gick in på planen.

Sen blir det tyst en stund, vilket förvånar mig när det gäller Bebben.

Efter en evighet som säkert varar i 30 sekunder fortsätter han.

- Kommer du ihåg förra året? frågar han.
- Med hörnflaggan menar du? frågar jag tillbaka.
- Ja, jag stod och grät där borta vid flaggan, säger Bebben.
- Det var mäktigt, säger jag.
- Och när vi gick ut, fortsätter han, så såg jag att den lille pojken som bar på flaggan skakade i kroppen, är du nervös frågade jag honom och han svarade ja, då sa jag till honom att hålla i mig så vi kunde skaka tillsammans.
- Det var mäktigt, säger jag.

Sen gick vi ut på planen och det var det.

Träning och den flygande holländaren

När jag skall träna efter jobbet brukar jag sikta på att ta buss 16 mot Björkekärr som lämnar Regnbågsgatan 17:02. Den har dock visat sig vara lurig att ta eftersom det uppenbarligen är en spökbuss. Varje gång jag har försökt har informationstavlan vid hållplatsen räknat ned:

• 16 Björkekärr 2 min
• 16 Björkekärr 1 min
• 16 Björkekärr nu
• 16 Björkekärr 9 min

Ingen buss har någonsin* dykt upp... Notera att den inte står "ca 1 min" som det brukar göra när spårsystemet tappat bort ett fordon. Nåja, spökbussar kanske är det minst surrealistiska man har att vänta sig när man börjat träna på Active Wellness.

Apropå träning så insåg jag i söndags att OS står ivägen för min träning. Mången intressant OS-sändning börjar vid 19:00 och slutar man jobbet vid fem så blir det svårt att hinna med träning, stretching och tvagning och vara hemma till sju. Idag börjar dock skidskyttet först 19:30 och jag tänkte att om man slutar lite tidigare så skall det nog gå att klämma in lite träning. Min kropp verkar däremot vara listig och kände på sig att det här fanns risk för att missa sportsändningar på TV och satte därmed stopp för all eventuell träning genom att att dra i gång diverse förkylningssymptom. Jag får hela enkelt försöka kurera mig med whisky och chips i TV-soffan istället.

* Jag har iofs bara två mätpunkter men den här gången får vetenskaplig stringens stå tillbaka för litterär kreativitet

Saker man kan få reda på om sina grannar utan att behöva prata med dem

Jag är introvert svensk och socialiserar således inte med mina grannar. Ändock känner jag till ett och annat om dem.

De som bor ovanpå gillar att spela musik, inte så mycket stereo utan snarare live-musik. Hittills har jag kunnat identifiera piano, cello(?) och sång. Jag är ändå glad att det inte är techno och afrikansk dans som gäller.

Grannen som har sitt kök bredvid mitt sovrum verkar jobba skift. Vissa veckor äter hon (tror att det är en hon) frukost mellan 05:15 och 05:30 och andra veckor så kommer hon hem vid 23:45. Hon lider dessutom av en synnerligen efterhängsen rethosta alternativt ett nästintill maniskt behov av att harkla sig.

Om grannarna som har sitt kök bredvid mitt vardagsrum vet jag inte så mycket trots att jag fakiskt pratat med en av dem. Jag kan dock fastslå att de gillar popcorn.

Så blir det om man bor i ett trähus från 1937.

Dagens I-landsproblem

Jag har varit bortskämd. Jag har tidigare haft ett helt OK Konsum 200 m från min lägenhet.

Efter flytt har jag nu både Konsum och ICA Kvantum inom promenadavstånd, dvs 10-20 min promenad. Här dyker problemen upp. Den aktuella Konsumbutiken är nämligen mycket mindre och sunkigare än den i Gamlestan vilket var en besvikelse. ICA Kvantum är däremot stort och fint. Och fullständigt blockerat av kundvagnar. Stora affärer lockar till sig barnfamiljer. Barnfamiljer handlar samtidigt allihop, kryssar omkring med överlastade kundvagnar som om de vore hangarfartyg och jagar samtidigt sina ungar över halva butiken. Av någon anledning så handlar även Munkebäcks alla sinnesslöa pensionärer på ICA Kvantum också. Tanter i gigantisk päls står och hänger på sin kundvagn som bara innehåller en burk med syltlök samtidigt som de försöker lista ut hur självscanning funkar och blockerar hela gången. Jag antar att det finns två möjliga lösningar, antingen tar jag seden dit man kommer och börjar själv köra kundvagn, blockera gångar och trängas eller också så ger jag Konsum en chans till. Ett tredje alternativ vore kanske att börja handla på lilla närbutiken Tempo.

Kanske var det ett misstag att gå och handla på nyårsafton...

Summering och utsikter

När jag läser förra årets nyårsdagspostning så verkar jag där främst lova att jag skulle vara en mer initiativrik människa under 2009. När man nu kan summera 2009 kan man väl säga att det gick sådär på den fronten. Året bjöd inte på några större äventyr, varken amorösa eller i form klättring och vandring. Några dagar i Jotunheimen stillade den värsta hikingabsitensen. Det enda området som åtnjöt någon särskild ökning i initiativtagande var boendesituationen som resulterade i att det nu bloggas från en belånad bostadsrätt i Kålltorp istället för en hyresrätt i Gamlestan.

I år har det också varit populärt att i media försöka summera 00-talet, något som blivit ganska tröttsamt i längden, men när man funderar på var man själv befann sig för tio år sedan och var man är idag blir tanken något mera hisnande. Det känns både nära och väldigt långt borta på samma gång. Prova själv.

När det gäller löften och förhoppningar inför det nya året så ligger jag lågt. Man kan ju alltid hoppas på intressanta arbetsuppgifter, träffa trevlig flicka samt SM-guld för Blåvitt.

Peace out.