Bjällerklang

Jaha, då har man satt glögg då. Jag testar GP:s Dunderglögg, och halva Göteborg verkar göra samma sak med tanke på hur svårt det var att få tag ingredienserna. Nejlikor hittades i affär nummer två, kanelstång i affär nummer tre och svagdricka i affär nummer fem. Ska resten av glöggprocessen vara lika krånglig så kommer det här bli en rätt miserabel dryck. Förhoppningsvis handlar det dock bara om att vänta de närmaste sex veckorna. Det tror jag att jag skall klara av...

Veckans berg: Jbel Toubkal

Veckans berg, månadens berg, ja, förmodligen årets enda berg, är Jbel Toubkal. Toubkal ligger i Höga Atlas i Marocko och är norra Afrikas högsta berg med sina 4167 meter över havet. Toppturen var en del i en vandringsresa i Marocko som förhoppningsvis kommer behandlas i en separat bloggpost.

Vi utgick 06:00 från refugen (Toubkal basecamp) på 3200 m.ö.h. Vägen upp är förhållandevis enkel med konstant stigning och efter två timmar och 45 min stod vid (och många andra) på toppen och kunde blicka ut över Atlasbergen.

Toppmarkeringen sedd från den södra kammen.

Vi tog en alternativ väg ned på toppens norra sida. Där passerar man vrakrester från ett flygplan som kraschade 1973 och där 7 portugisiska affärsmän omkom. En bit längre ned på berget passerade vi också den plats där de är begravda (en helt omarkerad stenhög där man kan se ben inne bland stenarna om man vill kika efter det). Nedstigningen tog ca 2 timmar och en kvart.

Jbel Toubkal i moln sett från passet i Aguelzim.

Vill man bestiga Toubkal fort och lätt så tar man sig till byn Imlil och därifrån vandrar man 1500 höjdmeter till refugen där man kan tälta eller bo i ett kallt rum. Dagen efter kan man sedan ta toppen och vandra tillbaka till Imlil på eftermiddagen (som vi gjorde). Man är ganska trött när man kommer till Imlil och eventuellt kan man känna av höjden om man tar den så snabbt. Vi hade spenderat fyra dagar på 1500 till 3200 meter och det var bara två personer som kände av en lättare yrsel.

Fler foton kommer dyka på Picasa.

Oj då

Jag råkade visst anmäla mig till Göteborgsvarvet 2011 idag. 21 km känns rätt långt...

Efter att ha sett detta TED-föredraget tänker jag inte avslöja vilken tid jag siktar på.

Å. Fy. Fan.

Jag är en motståndare till ofoget frukt-i-mat (tänk Fläskfilé Africana, Flygande Jacob och Tropisk Fläskpannkaka*). Efter en diskussion under fikarasten på jobbet så blev jag tvungen att kolla upp 70-talsrätten Flygande Jacob lite närmare och då får man en aning om vilken gastronomisk golgatavandring 70-talet förmodligen var. Enligt Wikipedia så dök rätten upp för första gången i Allt om Mat 1976 och innehåller kyckling, bacon, chilisås, vispad grädde, italiensk salladskrydda, banan och salta jordnötter. Till detta rekommenderas man tydligen att dricka det finska(!) rosévinet Perlerose. Drycken existerar fortfarande och recenserades av GP i somras:

Uselt vin som trots allt smakar himmelskt vid en jämförelse med Gredos. Men inte räcker det till att tända första fyren.

Såsom tillhörande den ironiska generationen är det inte utan att man funderar på att bjuda in till 70-talsfest där vi kalasar på Flygande Jacob och avnjuter några ironiska glas Perlerose.

*Fläskpannkaka med ananas. Har enligt Berglins serverats på en skola i Gävle.

Samhällsinformation

I veckan damp det ner ett nytt nummer av Amos (som finansieras av Svenska Kyrkan) på min hallmatta. Varför får jag den? Jag har en "Ingen reklam, tack"-lapp på brevlådan. Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan. Den är inte direktadresserad utan är en gruppförsändelse. Efter lite googlande så verkar det som om Amos räknas som samhällsinformation. Hur tusan kan den göra det? Såvitt jag vet så är kyrkan numera skild från staten. Om den lokala muslimska församlingen skulle vilja prångla på de som bor i deras distrikt en tidskrift, skulle den också räknas som samhällsinformation? Hur är det med Church of the flying spaghetti monster's publikationer?

På Amos websida får man reda på hur man skall göra om man vill ha ett ex. Tala istället om för mig hur man skall gå till väga om man inte vill ha det.

Fina-frickin-lly

Äntligen lyckades jag ta mig under 23 minuter på fem-kilometersslingan i Skatås (med ett tillägg på 150 m för att den verkligen ska bli 5 km, thank you very much). Under två tidigare löprundor har jag börjat fila på formuleringar för en sådan här bloggpost bara för att få se stoppuret stanna på en tid strax över 23 min vid målgång.

Vad är det som är speciellt med 23 min kan man fråga sig, och svaret är: ingenting. 22,5 min är såklart en större grej eftersom det innebär en kilometertid på 4,5 min. Det känns så jäkla långt bort bara. Sen har vi ju det där med milen under 50 minuter kvar också...

Lite grand om ett svunnet fotbolls-VM

Största stjärnorna var enligt min mening Diego Forlan och bläckfisken Paul. Vuvuzelan fick också ett stort genombrott och gjorde mycket väsen av sig men jag tycker ändå inte att det räcker för att räknas som stjärna.

Tyskarna spelade inte bara bra fotboll, de hade tuffast namn också i form av Schweinsteiger, Mertesacker och Badstuber. Hedersomnämnande till Stekelenburg och Tshabalala.

Den korta hörnan verkar ha fått stryka på foten till förmån för den halvkorta (halvlånga?). Ett steg i rätt riktning.

Förhoppningsvis var detta det sista VM där vi fick se den multipla överdrivna överstegsfinten, dvs den som ser ut som Ravellis silly walk från VM 94 kombinerad med ett vaggande i sidled. I 95% av fallen slutar den med att anfallaren tappar fart, att bollen tappar ännu mera fart och att anfallaren i fråga till slut trampar på bollen och blir av med den.