Förra årets berg, del 1

Efter att ha varit skendöd i över två år ger bloggen ifrån sig ett livstecken igen i form av en jättesen reseberättelse från sommarens tripp till toppen av Mont Blanc.

Guidade och färdigorganiserade bestigningar av Mont Blanc har många fördelar, bl.a. den att man slipper ragga ihop resesällskap själv. Det är bara att anmäla sig och hoppas på att de övriga resenärerna inte är alltför störiga. Mitt val föll på Mont Blanc Specialisten under ledning av svenske bergsguiden Mike Wright. Allt praktiskt var ordnat, man behövde bara betala och infinna sig i Chamonix. Träna lite innan är en bra idé också.

När jag kom in i mitt delade hotellrum i Chamonix fanns där redan två modstulna farbröder. De tillhörde en tidigare grupp som redan var halvvägs in i sin Mont Blanc-vecka och skulle enligt planen ge sig av till hyttan på Mont Blanc nästa dag för att dagen efter göra toppattacken. Väderprognosen för de två möjliga toppdagarna var dock inte alls bra och det var högst osäkert om de ens skulle få chansen att bestiga berget. Därav modstulenheten.

På kvällen träffades hela gruppen för första gången och fick information kring veckans upplägg samt blev tilldelade utrustning om man inte hade egen. Guide Mike och aspirantguide Tobias (numera fullfjädrad guide) varnade för ful-stegjärn köpta på rea från Addnature. Just sådana stegjärn hade Erik köpt. I övrigt informerades vi om upplägget. Acklimatisering skulle göras genom en tur upp på Le Tour-glaciären med två nätter i bergshyttorna Albert och Trient, som högst upp på 3540 m. Sedan tillbaks till Chamonix och en natt på hotellet och därefter upp på Mont Blanc och hyttan Tête Rousse på 3167 m. Det finns en hytta högre upp på samma rutt (Goûter, 3817 m) men Mike föredrog att använda den lägre eftersom folk som har problem med höjden har större chans att klara bestigningen om de fått sova och må bra på den lite lägre höjden. Vi hade två nätter bokade i Tête Rousse och om allt gick enligt plan skulle vi bestiga berget efter den första natten, sova en natt till och sedan ta oss ner till Chamonix på förmiddagen dagen efter. Om det var dåligt väder första dagen fanns möjligheten att göra bestigningen efter andra natten men då får man ta sig ner till Chamonix samma dag. En snabb inspektion av de övriga resenärerna i gruppen gav vid hand att ålderspannet var ca 25 - 40 år och att alla verkade rimligt vettiga.

Hotellet Langley Hotel Gustavia hade till största delen svensk personal och beboddes i huvudsak av svenskar och japaner. Japaner i bergsmiljö är roliga. De har alla splitternya kläder och hattar i grälla färger. Jag som pröjsat för att bo hotell åt den middag som ingick tillsammans med de två övriga resenärerna som bodde på hotellet, Martin och Peter. Två killar från Stockholm arbetandes inom finanssektorn. Peter hade för länge sedan påbörjat seven summits genom att bestiga Kilimanjaro, Elbrus och Aconcagua innan ett misslyckat fallskärmshopp krossat hans ena fot. En skada som resulterat i en stel fotled med ett antal skruvar i.

Nästa dag påbörjades med ett stopp i ett bageri för att inhandla lunchmacka och därefter buss från Chamonix upp till Le Tour där vi tog liften upp till ca 2200 m till foten av Le Tour-glaciären. Därpå följde 1-2 timmars vandring till den nyrenoverade Albert-hyttan på 2702 m. Efter lite lunch och installation i vårt tiobäddsrum gav vi oss ut i lätt regn för att träna lite stegjärnsteknik på glaciären. Middag i hytta i alperna är traditionellt sett tre rätter, ofta soppa med ost till förrätt, någon slags gryta (dvs något som går lätt att laga till många) till huvudrätt och sedan en efterrätt t.ex. bestående av konserverad frukt. Tämligen lyxigt med tanke på att i stort sett all proviant måste fraktas dit med helikopter. Den relativa lättillgängligheten och det faktum att hyttan var nyrenoverad gjorde att den var i stort sett fullsatt. Det hindrade dock inte större delen av den unga personalen att sitta och dricka vin istället för att serva gästerna (förmodligen hade vindrickarna rast men det blir konstigt när någon gäst försöker få hjälp vid bardisken och blir ignorerad av fem pers, bättre då att de har sin rast utom synhåll).

På väg upp bredvid början av Le Tour-galciären.

Morgonen efter gav vi oss iväg med sikte på Trient-hyttan som ligger på den schweiziska sidan om gränsen. Guiderna hade pratat om att vi inte skulle stressa iväg men att vi skulle se till att vara effektiva och organiserade och inte strula med utrustningen i onödan. Jag var nog den som var först klar att ge mig iväg efter frukost och precis innan vi gav oss iväg fick vi höra att tidseffektiviteten hade varit under all kritik. Nästa morgon var jag nästan klar sist eftersom folk i princip sovit med selen på... Vi gav oss ut i lätt dimma men det otrevliga regnet som väderprognoserna hotat med höll sig borta. Någon gång strax efter 11 hade vi tagit oss upp på Petite Fourche, en synnerligen enkel topp på 3470 m precis på gränsen till Schweiz. På vägen ner så letade Mike upp ett fast ankare som vi skulle använda för att fira oss ned för en liten bergschrund. I väntan på att ett annat sällskap skulle ta sig ner fick vi också en förevisning om hur man bygger ett snöankare. Snöankaret höll och alla kom ner utan mankemang. Efter det följde ca 1,5 h promenad i dimma över Plateue du Trient innan vi nådde hyttan med samma namn på 3170 m.

På Petite Fourche. Övre raden: Undertecknad, Peter, Linda, Martin. Nedre raden: Cecilia, Jonas, Johan, Erik.

Trient-hyttan var mycket trevlig och eftersom den inte är särskilt lättillgänglig var den inte knökfull. Någon ur personalstyrkan hade spänt upp ett spännband utomhus som han använde som slackline. Han hade också skottat ihop en snöhög under ena ändan av slacklinen som han använde för att dämpa eventuella fall när han försökte göra volter(!) på linan.

Nästa morgon gav vi oss återigen ut i mörker och lätt dimma. Det är gött med guide, man behöver inte fundera på vart man ska ta vägen i dimman, det är bara att följa efter (man är ju till och med fastknuten i ett rep så man har inte så mycket val). Guiderna tog oss till foten av Aiguille Du Tour där vi lämnade ryggsäckarna och satte kurs mot toppen. Bestigningen av Aiguille Du Tour kan beskrivas som medelsvår till svår scrambling, man behöver inte säkra sig med rep (även om vi var inknutna i varandra) men det krävs mer användande av händer och fötter än vid vanlig brant vandring. Terrängen påminner om den som man stöter på på de 600 höjdmeterna mellan hyttorna Tête Rousse och Goûter på Mont Blanc. Efter ett kort besök på toppen krånglade vi oss ner igen och färden gick mot liften i Le Tour och bussresa tillbaka Chamonix. Fortfarande oduschade åt vi en sen lunch på delvis svenskägda Moö bredvid hotellet. Resterande eftermiddagen ägnades åt vila och shopping. Vid middagen på hotellet så stötte jag, Peter och Martin ihop med de modstulna farbröderna igen. På grund av vädret hade de inte kunnat göra ett bestigningsförsök men var ändå efter omständigheterna tämligen nöjda med alternativa topp de fått bestiga istället.


Jag i täten av mitt replag bestående av Linda, Martin, Peter och Mike på väg ner från Aiguille Du Tour (3542 m) medan Tobias placerar Jonas, Cecilia, Johan och Erik på toppen. Fin utsikt... Film av Erik Westberg.

Tilläggas kan att jag som vanligt när jag är i Alperna blev sjuk och klen. Man skulle kunna skylla lite på höjden men i såfall så blev jag höjdsjuk redan på planet ner. Någon större fara var det dock aldrig, jag mådde sämre förra gången.

Några foton finns här.

Själva bestigningen av Mont Blanc avhandlas i nästa post, som kommer vilken månad som helst. I väntan på den: Glöm aldrig att stretcha!

Veckans berg: Gran Paradiso

Berg nummer två under alpinistkursen var Gran Paradiso som ligger i en utlöpare (Valsavarenche) till Aostadalen i Italien. Vandringen från parkeringen till hyttan Vittorio Emanuele II som ligger på 2732 m.ö.h. tar ca 2 h och spänner över ca 900 höjdmeter på en väl underhållen stig (skön lutning och nästan stensatt). Frukost serveras 04:00 och därefter är det bara att ge sig ut i blockterrängen bakom hyttan för att försöka hitta rätt anmarsch i mörkret. Trots att vi rekat lite dagen innan lyckades vi hamna fel och fick klänga uppför en jobbig morän. Det finns två huvudvägar upp till Gran Paradiso från Vittorio Emanuele II; den gamla där glaciären dragit sig tillbaka en del så att den nu erbjuder mer sten och scree samt den nyare rutten som vi tog som har mer glaciär men också fler sprickor. Ungefär samtidigt med soluppgången nådde vi glaciären och kunde konstatera att snön var tämligen mjuk (vilket gör snöbryggor o.dyl. ännu lömskare än vad de normalt är). Kurskamrat Peter gjorde ett bra jobb som försteman i replaget med att upptäcka alla sprickor och ta oss runt/över dem. Efter ett tag upphörde sprickorna och man kunde koncentrera sig på att slugga uppför snön. Man når till slut en rygg där de två alternativa vägarna möts och då återstår ytterligare några hundra höjdmeter med brant snö innan en kortare ganska exponerad klipprygg tar vid. Klippryggen är som sagt delvis exponerad men det största problemet var trängseln med osäkra klättrare på ryggen. Efter 4,5 h nådde vi toppen på 4061 m.ö.h.

Den sista klippryggen sedd från toppen.

Gänget på toppen med madonnan.

På vägen ner tog vi den äldre vägen eftersom vi inte var sugna på att gå ned för den sprickiga glaciären i ännu mjukare snö. När vi till slut kunde ta en kall öl på hyttan så hade vi hållit på i 7,5 h.

Veckans berg: Pigne de la Lé

Veckans berg är två till antalet och ingick i en alpin kursvecka i Argentière med MwS Guide. Kursen kommer kanske att behandlas i en egen bloggpost men vis av tidigare brutna blogglöften lämnas inga garantier.

Pigne de la Lé ligger i Moiry-dalen i Schweiz och lämpar sig väl som acklimatiseringstur och objekt för att träna löpande säkring och glaciärtekniker. Från parkeringen vid Lac de Moiry (dit man faktiskt kan åka buss) så tar man sig till den nyrenoverade hyttan Cabane de Moiry som ligger på 2825 m.ö.h. Vi vek tidigt av från vandringsstigen och gav oss ut på glaciären för att öva isklättring och glaciärfärd. Via glaciären tog vi oss sedan till hyttan.

Cabane de Moiry med Pigne de la Lé i bakgrunden.

I god alpin hytt-anda fick vi en trerätters middag. Den något mer sparsmakade frukosten serverades 5:30 så att anmarschen till berget kunde börja ungefär när solen gick upp. Till en början följer man en rösad stig upp till ett pass där vi knöt in oss för att sedan avancera upp längs en klipprygg med löpande säkring. Klättringen var inte särskilt svår (jag har gjort liknande saker som osäkrad scrambling) men tanken var att testa säkringsteknikerna på riktigt. När man når toppen på 3396 m.ö.h. har man en fantastisk vy över bl.a. Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche.

Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche sedda från Pigne de la Lé.

Efter att ha gått ner från toppen och övat lite sprickräddning tog vi en annan väg ner till hyttan över en glaciär. Glaciären hade några sprickor, brantade till lite grand (man går vid sidan av isfallet) samt hade ett område med lite rasrisk som man måste skynda sig förbi.

För att summera; en mycket trevlig topp med finfin utsikt som kan göras med eller utan glaciär.

Veckans berg: Jbel Toubkal

Veckans berg, månadens berg, ja, förmodligen årets enda berg, är Jbel Toubkal. Toubkal ligger i Höga Atlas i Marocko och är norra Afrikas högsta berg med sina 4167 meter över havet. Toppturen var en del i en vandringsresa i Marocko som förhoppningsvis kommer behandlas i en separat bloggpost.

Vi utgick 06:00 från refugen (Toubkal basecamp) på 3200 m.ö.h. Vägen upp är förhållandevis enkel med konstant stigning och efter två timmar och 45 min stod vid (och många andra) på toppen och kunde blicka ut över Atlasbergen.

Toppmarkeringen sedd från den södra kammen.

Vi tog en alternativ väg ned på toppens norra sida. Där passerar man vrakrester från ett flygplan som kraschade 1973 och där 7 portugisiska affärsmän omkom. En bit längre ned på berget passerade vi också den plats där de är begravda (en helt omarkerad stenhög där man kan se ben inne bland stenarna om man vill kika efter det). Nedstigningen tog ca 2 timmar och en kvart.

Jbel Toubkal i moln sett från passet i Aguelzim.

Vill man bestiga Toubkal fort och lätt så tar man sig till byn Imlil och därifrån vandrar man 1500 höjdmeter till refugen där man kan tälta eller bo i ett kallt rum. Dagen efter kan man sedan ta toppen och vandra tillbaka till Imlil på eftermiddagen (som vi gjorde). Man är ganska trött när man kommer till Imlil och eventuellt kan man känna av höjden om man tar den så snabbt. Vi hade spenderat fyra dagar på 1500 till 3200 meter och det var bara två personer som kände av en lättare yrsel.

Fler foton kommer dyka på Picasa.

Veckans berg - Fannaråki

Som en del av årets fjällvandring bestegs Fannaråki, 2068 m.ö.h. Fannaråki måste vara en av Norges absolut lättaste 2000 m toppar då det går en väl etablerad vandringsled hela vägen till toppen. På toppen finns dessutom en gammal väderstation som numera är omgjord till fjällstuga med bäddplatser och matservering. Vi tältade vid foten av berget på ungefär 1200 m höjd vilket gjorde att vi behövde övervinna ca. 850 höjdmeter över ca. 4 km. Trots Fannaråkis tillgänglighet erbjuder den en ganska imponerande utsikt över bl.a. Styggedalsbreen, Jerrvassbreen, Fannaråkibreen och området norr därom. Om det är klart väder vill säga.




När vi nådde toppen var den tyvärr inlindad i moln men det lättade något medan vi drack kaffe i stugan. Den som tycker att det är för lätt att bara traska uppför berget kan mäta sin styrka med andra i motbakkelöpet Fannaråken Opp.

Hittade dem

Lederna på Ramberget, alltså.

Fiasko

En av årets första lediga riktigt fina vårdagar lämpar sig naturligtvis utmärkt för utomhusklättring. Dock så är jag ju en feg sportklättrare utan bil vilket begränsar utbudet av klätterbara leder. Jag och kompanjon Don Fanucci tänkte utforska möjligheterna till topprepsklättring på lederna på Ramberget. Topprepsklättring är för fegisar men det kräver ändå vissa saker, som att man t.ex. kan ta sig till toppen av leden och där bygga ett ankare. En annan essentiell sak är att man faktiskt hittar leden till att börja med. Redan här sket sig dagens övningar. Vi följde klätterförarens begränsade anvisningar och hamnade på toppen av Ramberget och letade oss nerför ett brant parti som såg ut att lämpa sig för klättring. Vi lyckades dock aldrig hitta en vägg som liknade den som var beskriven i guiden. Till slut var vi tillbaka på toppen av berget efter att ha varit ända nere vid dess fot. Det närmaste vi kommit några leder var ett kvarglömt prussiksnöre samt två gamla skruvar som en gång i tiden förmodligen utgjort ett toppankare.

Vad man kan säga om dagen var iaf att det verkar finnas potential för en massa leder på Ramberget samt folk tydligen inte alls drar sig för att slänga skräp i naturen. Så fort en plats är någorlunda naturskön och har utsikt kan man ge sig den på att den är nedlusad med tomburkar, krossat glas och gamla engångsgrillar. Måtte sotar'n ta alla nedskräpare!

Veckans berg - Lulep Gierkav

Yes, veckans scramble är tillbaka om än i löjligt modest skala. Lulep Gierkav ligger i närheten av Saltoluokta fjällstation och en bestigning innebär lite brantare vandring. Toppen ligger på 1139 m.ö.h. och stigningen på ca 760 m. Tur och retur 3 h och 45 min utan packning. Inte mycket till scramble men man tager vad man haver. Lulep var en del i en fjällvandring där vädret förhindrade intressantare toppturer men som ändå bjöd på lite scramblinginslag i och med jojo-leden; en tur över tre bergspass kring Kebnekaise. Rapport därifrån följer.

Fegklättring i Jura, Polen

"Sicket värdelöst jävla berg"


En av anledningarna till undertecknad utbrast denna mindre välformulerade mening är att det är ganska annourlunda att klättra på polsk kalksten jämfört med gammal hederlig göteborgsk granit. Klättring i Jura-området i södra Polen sker på vita tornliknande kalkstensklippor som plötsligt reser upp i skogs/slättlandskapet. De tämligen släta klipporna är fulla med "hål" som erbjuder mer eller mindre bra grepp. Det finns också karaktäristiska "öron", håligheter som är som en liten rund tunnel i berget som man kan dra en slinga igenom och säkra i. Däremot är friktionen mot klippan i det närmaste obefintlig vilket kan vara en källa till frustration. Grepp på populära leder blir dessutom blankslitna efter ett tag.


Nu skall inte de uteblivna klätterstordåden skyllas enbart på klippornas beskaffenhet, en mycket stor anledning till de mediokra bedrifterna är att [cmh] förmodligen är södra Sveriges fegaste klättrare. Så fort jag klättrat förbi en säkring och därmed kan falla någon meter innan repet fångar mig blir jag nervös. Leder som är som en promenad i parken på topprep blir adrenalinstinna skräckleder när de ska ledas. Att leda på kil är det inte tal om för min del.


Bortsett från att jag är en sämre klättrare än jag skulle vilja vara kan jag rekommendera sport- och kilklättring i Jura. Vi hade byn Podlesice som bas (som kan nås med tåg och buss från Warszawa) och klättrade även i närliggande Rzedkowice. Väljer man att bila till Jura bör man veta att polacker kör som biltjuvar hela bunten. De klätterförare som finns över områdena är visserligen på polska men har engelsk introduktion och teckenförklaring och kan nog dechiffreras med lite god vilja. Man kan bo på hotell, campa eller hyra rum i Podlesice eller tälta vid klipporna. Jag hade fördelen att ha med mig den mer eller mindre polsktalande klättraren/bloggaren mj vilket underlättade vardagsbestyren en hel del eftersom polska är riktig rotvälska. Å andra sidan behöver man väl inte veta så mycket förutom att öl heter pivo och brukar gå loss på 5 zloty för en pint (ca 15 kr).

Fler foton finns här.

Snow Peak

Snow Peak, 2789 m.ö.h., bjöd på sol, snö och en tjusig dag i bergen. Vanligtvis brukar jag tycka att anmarscher är riktigt tråkiga och dagens vandring började på en gammal timmerväg. Efter 3-4 km blir dock landskapet vackrare och resten av turen upp till Burstall Pass är riktigt fin med ängar med gulnande träd omgivna av snöklädda berg.


När man nått passet återstår enbart 400 höjdmeter lätt scrambling på snötäckta berg. Fin utsikt på toppen. Nedfärden gick snabbare än vanligt eftersom man kunde glida ned på snön. Att förlora ca 80 höjdmeter i ett nafs är ganska kul.


Vi stannade också för att leka i snön vid en sluttning. Det hela slutade givetvis med att Kerry gled träffade en sten när han gled ned för sluttningen. Sten mot svanskota gör tydligen ont. På grund av skadan gick resten av utmarschen lite långsamt men vi hann ändå med att stanna för mat och öl i Canmore. Picasa.

Veckans berg - Mt Cory

Efter en veckas uppehåll är veckans berg tillbaka. Som ni har väntat...


Det har börjat snöa lite då och då i Calgary vilket innebär att det definitivt snöar på +2500 m höjd och man bör därför välja sådana bestigningsobjekt som är görbara även om det ligger snö på dem. Mount Cory, 2802 m, utanför Banff är ett sådant objekt. Av vår grupp på 7 pers var vi bara två som inte varit på berget förut, två pers hade gjort ett försök i våras men tvingats vända p.g.a. för mycket snö och tre personer hade besökt toppen tidigare. Det var dessutom detta berg som vår tokige 66-årige iranier gick vilse på.


Anmarschen var obefintlig då stigningen börjar omedelbart och man håller sig på mindre stigar tills man når trädgränsen. Efter det går man längs bergsryggen och traverserar en snösluttning för att nå ett litet pass (col). Bergsryggen är lyckligtvis platt och bred, en smal exponerad kamvandring i snö hade varit livsfarligt. Från passet såg vi två toppar och eftersom ingen hade karta eller guidebok med sig var det svårt att avgöra vilken som var den högsta toppen. För att vara på den säkra sidan besökte vi båda två. GPS:en sade att den första toppen var 2 m högre än den andra.


Efter en nedstigning i väldigt lugnt tempo (förutom sista biten längs en scree-täckt ravin) nådde vi bilen efter 7 h och 50 min (ca 11 km och 1350 höjdmeter). Scramblingen avslutades på Grizzly's Paw i Canmore, ett ganska trevligt ställe som brygger sitt eget öl. Picasa har bilder.

Veckans berg - Mount Blakiston

Campingtrippen till Waterton Lakes, vid gränsen till USA, var tänkt att innebära fyra toppar. Lördagen var vikt åt Hawkins Horseshoe där man når Mt Blakiston, Mt Hawkins och Mt Lineham, en lång dag på ca 24 km och 1850 höjdmeter. På söndagen tänkte vi göra något snabbt och enkelt innan vi återvände till Calgary.


När vi vaknade på lördagen var det en ganska vacker dag, om än väldigt blåsig, men det var elaka moln över bergen. Vi började vid nio-tiden och efter ca två timmar stötte vi på den första snön och därefter blev det bara mer snö, is och kall, jäkligt stark vind. Det som från början varit en "moderate" scramble blev svår p.g.a. snö och is.


När vi nådde toppen av Mt Blakiston (2910 m) låg vi en timma efter tidsschemat och hade redan insett att det enda vettiga beslutet var att vända tillbaka. Om vi fortsatt hade vi förmodligen förlorat en timma på varje berg och fått göra nedstigningen i mörker vilket inte var lockande. Dessutom var ingen av oss road av att göra en (i normala fall ganska enkel) kamvandring på en kam täckt av is och snö. Vi återvände alltså campingen och grillning och öl istället, mycket bättre än att frysa i mörker på ett berg.


På söndag morgon vaknar man till ljudet av regn mot tältduken, kikar ut och inser att det är snöblandat regn, packar ihop allting, åker till Waterton för att äta frukost och återvänder till Calgary a.s.ap. Mission aborted.
Picasa.

Förra veckans berg - Mount Norquay

De senaste gångerna jag knallat uppför berg har det varit rätt kallt på toppen, jag har haft mössa på toppfotot och knappt druckit hälften av de 2,5 l vatten jag brukar ha med mig. Därför tog jag med mer kläder och mindre vatten till Mt Norquay förra veckan. Givetvis var det varmt och strålande sol...



Mount Norquay har en skidanläggning och man börjar med att vandra uppför slalombacken, därefter blir det roligare scrambling med en del klätterinslag. För en gångs skull var klippan ganska fast och det var inte så vanligt att man fick sitt handgrepp i handen. Mt Norquay är en hästsko-formad kam med två "falska" topppar innan man når den högsta punkten, 2522 m.ö.h.


Efter lunch och tupplur i solskenet på toppen vände vi hemåt med intentionen att undvika en av de falska topparna genom att traversera runt den. Vi blev dock för kaxiga och traverserade inte tillräckligt långt ned utan hamnade i en ravin som vi inte kunde passera. Det hela slutade med vi klättrade upp och över toppen i alla fall. Återfärden bjöd på en del delvis exponerad nedklättring men det var aldrig så att det kändes obehagligt. På det stora hela en av mina favoriter så här långt. Picasa.

Banff och Mount Rundle i bakgrunden.

Veckans berg - Mt Storelk till Mt Tyrwhitt

Nej, jag har inte glömt bort veckans berg, bara varit lite upptagen. Veckans berg är två till antalet, en ny topp och en gammal bekanting. Möjligen kan man också hävda att vi gjorde en pionjärtur. Vi besteg nämligen Mt Storelk (2865 m) och gjorde en kamvandring till Mt Tyrwhitt och det går inte att hitta någon info på internet om någon som gjort det tidigare (finns det inte på internet så finns det inte i verkligheten).


Det börjar bli kallare nu och när vi satte av strax efter åtta på morgonen var det rimfrost överallt och på bergstopparna låg ett tunt lager nysnö. Vi tog inte normalturen upp till Storelk utan körde bushwacking den första kilometern, knallade över en kulle och sedan vidtog mera handgriplig scrambling. Vi tog fel väg några gånger och tvingades vända innan vi hittade ett framkomligt spår. Efter 3 km når vi kammen och vandrar ca 700 m längs den till Storelks topp. Det blåser och är kallt som stryk så fort man stannar och två personer såg inte fram emot flera timmars kamvandring i kall blåst och bestämde sig för att gå tillbaka samma väg som vi kom.


Resten av oss fortsatte längs kammen och bjöds på smala, exponerade sektioner och handgripligt klättrande. Oftast kunde man dock traversera runt alltför luriga passager. Det var en rolig vandring men lite väl lång. 6,5 km bergskam i kylig vind blir lite tröttsamt i längden. Vi nådde till slut Tyrwhitt och gjorde en snabb nedstigning därifrån. Den lite snabbare gruppen gjorde det hela på 10,7 h. Den långsammare gruppen gick vilse på vägen ned från Tyrwhitt och spenderade över 11,5 h på berget och samlade totalt på sig 2000 höjdmeter. En rolig men lång dag som kunde slutat i katastrof eftersom en av tjejerna halkade på kammen när lös sten gav vika. Hade hon inte lyckats hålla kvar armarna över kammen hade det slutat mycket, mycket illa.

Bilden ovan kommer från COC:s websida och är gjord av Mike W.

Fler bilder dyker snart upp på ett Picasa-konto nära dig.

Veckans berg - Tangle Ridge

Sista toppen innan hemresa förra helgen blev en lätt sak eftersom vi räknade med att det skulle ta ca 4 h att köra hem och vi ville vara hemma i vettig tid. Tangle Ridge, 3000 m, beskrivs ibland som en vandring men som sådan är den rätt brant och går över en hel del lös sten så det är nog en lätt scramble ändå. Sett till kvoten utsikt/sluggande så är Tangle Ridge betydligt bättre än Sunwapta. Från toppen kan man dessutom beskåda både lördagens och söndagens berg. 1000 höjdmeter, drygt 10 km, en nedstigning som tog endast en timma och en totaltid på under 4 h.

Veckans berg - Sunwapta Peak

Berg nummer två under den gånga veckoändan var Sunwapta Peak, 3315 m. Sunwapta betyder "turbulent flod" och berget ligger passande nog vid Sunvapta River. Bestigningen börjar på skogsstigar, hela tiden med en ihållande brant stigning. När man kommer ovanför trädgränsen har man besegrat ca 700 höjdmeter men det återstår dryga 1000 höjdmeter av oändlig scree slogging. Många var de förbannelser som yttrades när man kom över en liten kam bara för att upptäcka att det fanns ännu mer berg att bestiga.



Väl uppe på toppen ser man naturligtvis otaliga bergskedjor men moln i kombination med snö, minusgrader och en elak vind gjorde vi inte stannade särkilt länge utan sprang ned så fort vi kunde. Hela eländet tog 6 timmar och och gick loss på drygt 1700 höjdmeter och ca 12 km. Snabbt tillbaks till campingen för öl och grillning. Picasa.

Sunwapta sett från Tangle Ridge.

Veckans berg - Mount Wilcox

Lördagen började med regn. Att campa i regn är begränsat roligt, att bestiga berg i regn är ännu värre så därför åkte vi till turistfällan Icefields Centre för att begrunda våra aktivitetsalternativ över en kopp blaskigt tre-dollars kaffe. Vi bestämde oss för att vandra Wilcox-leden, vars början lämpligt nog sammanfaller med anmarschen till Mount Wilcox, 2884 m. När vi väl närmat oss berget hade regnet upphört och även om vi allt som oftast var insvepta i dis så tog vi sikte på Mt Wilcox. Vandringen upp till kammen på Mt Wilcox erbjöd inga större svårigheter, ingen elak scree och inga problem att hitta.


Kamvandringen till toppen var också ganska lätt med lite "hands on" på något ställe och lite, lite exponering. Utsikten från toppen var trevlig och diset som kom och gick gjorde vyerna mer dramatiska. Vi njöt av den skiftande utsikten ganska länge och larvade ned så småningom. Eftersom vi stannade länge på toppen och släpade på sydafrikanen George i början så tog hela turen på 900 höjdmeter dryga fem timmar.

Veckans berg - Mount Bell

Mount Bell, 2910 m. Sicken best. Man kan antingen ta sig an Mount Bell (som ligger i Banff NP) via Boom Lake eller som vi gjorde, via Taylor Lake och O'Brien Lake. Anmarschen är ganska saftig, 8 km och 800 höjdmeter till O'Brien och sedan lite bushwacking och promenad över blockterräng innan man når en hänsynslös scree-sluttning. När man sluggat sig uppför ca 200 höjdmeter scree/snö når man passet (med tjusig utsikt över Boom Lake i dalen på andra sidan) och scrambling via bergskammen mot toppen tar vid.



Det visade sig vara omöjligt att hålla sig på kammen hela tiden, ganska ofta blev man tvungen att traversera på sluttningen för att ta sig runt jobbiga klippformationer. Efter ytterligare 500 höjdmeter och ben som kokt spagetti nås toppen varifrån man kan se glaciärer och några av områdets högsta berg, Mount Temple och Assiniboine. Vi såg även ett gäng från Alpine Club of Canada som med hjälp av klätterutrustning närmade sig oss från motsatt håll. Med dem var bland annat fransyskan från Grizzly Peak.


Vägen tillbaka var ganska tråkig med undantag av lite fin scree på väg ned för sluttningen/ravinen (det var för brant för att glida ned på snön, särskilt utan isyxa). Bortsett från dalen med sjöarna, som förmodligen var väldigt vacker för några veckor sedan när blommorna blommade, så var utmarschen riktigt seg; 8 km vandring i skog med ömmande knän. Det tog oss nästan 10,5 h att genomföra hela turen på drygt 22 km och med 1500 höjdmeter. Tusan vet om det var värt det. Utsikten från toppen var mycket fin men scramblingen längs ryggen var OK, inte mer. Ändock, en dag i bergen är en bra dag!

Picasa.

Veckans berg - Mt Rae

Veckans berg, Mount Rae, innebär ett nytt höjdrekord, 3218 m.ö.h. Vilket kanske förlorar lite av sin glans när man startar vid en parkeringsplats som ligger högre än Keb, 2200 m.ö.h. Till att börja med följer man en vandringsled som inte är särkilt spännande nu när alla blommor nästan är överblommade (trots detta var det fullt med folk på leden på vägen tillbaka). Sedan är det scree-sluttning som gäller upp till ett litet pass (eller "col" hur man nu översätter det). Därefter börjar den roliga delen med lite klätterinslag tills man når kammen och gör en fin (något exponerad) kamvandring upp till toppen. Den mest erfarne medlemmen av vår grupp klättrade upp för en stor slab när vi inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen. Han kom tillbaka med adrenalin sprutande ur öronen efter att ha hamnat i en återvändsgränd och tvingats göra en minst sagt hårig nedklättring. Läxa: läs guideboken.


På vägen upp gick vi förbi ett gäng som vände efter att en av dem fått en sten i skallen. Som tur var hade hon hjälm men blev ändå så skadad/skärrad att de beslutade att vända. Klipporna i "the rotten rockies" är otroligt lösa och man måste hela tiden hålla koll ovanför och under sig så att man inte träffas av en sten som någon skickat iväg eller riskerar att träffa någon med all den sten man själv sätter i rörelse.


Moln och lite dis gjorde att det inte blev några jättebra foton denna dag men de återfinns trots det på det vanliga stället.

Veckans berg - Mt Tyrwhitt och Mt Pocaterra

Veckans berg är två till antalet. Tanken var att vi först skulle ta oss upp på Mount Tyrwhitt (2874 m.ö.h.), sedan göra en kamvandring till närliggande Mount Pocaterra (2934 m.ö.h.) för att slutligen återvända den väg vi kom. Kane (som skrivit scrambling-bibeln "Scrambles in the Canadian Rockies") beskrev turen som lätt med "moderate sections" i slutet av kamvandringen där ryggen blir smal och det är en del exponering. Vandringen/klättringen upp till toppen av Mt Tyrwhitt var förhållandevis lätt och rolig. Det tog oss bara 2 h och 20 min men vi bjöds ändå på fin utsikt och trevlig scrambling.


Sedan var det dags för kamvandringen. Kamvandring kan vara både kul och otäckt på en gång. Kul eftersom man (ibland) får använda händerna och att det bjuder på utsikt och adrenalin. Otäckt eftersom man kan trilla ned och dö (i.o.m. att man inte använder rep). Till att börja med var det ganska enkelt och när vi nådde den högre platån undrade jag hur de kunde kalla den sista delen av ryggen för smal och exponerad. Det visade ju sig givetvis att vi inte ens var halvvägs till den riktiga toppen. Ju längre vi kom desto hårigare blev det. Det gick dock bra så länge man inte tittade nedåt. Efter en del slit och släp nådde vi toppen bara för att upptäcka ytterligare en topp längre bort, som enligt guideboken var den verkliga toppen. Vägen dit såg ännu klurigare ut men det var bara att hacka i sig. Vissa sträckor passerades krypande på alla fyra, inte särskilt graciöst men det kändes säkrare. Väl uppe på toppen (som enligt höjdmätare var max två meter högre än den falska toppen) så tyckte de mer erfarna grabbarna att det nog var bättre att leta efter alternativa rutter hem eftersom att gå tillbaka över ryggen skulle innebära en del lurig nedklättring.



Vi bestämde oss för att ta oss ned längs en ravin, köra "bushwacking" tills vi hittade ett gammalt längdåkningsspår som skulle ta oss till Highway 40, något som andra grupper gjort innan oss. Ravinen hade en hel del scree, på sina ställen var det den bra varianten som man kan springa nedför men ofta dök det upp klippavsatser som man inte vill springa nedför. Längre ned blev stenen större och bara jobbig att gå på. När ravinen äntligen tog slut vidtog traskande i skogen längs en bäck tills vi till slut nådde en äng där längdåkningsspåret gick. Här lät vi de två killarna som hade bil att gå i förväg i högre tempo än resten av gruppen kunde hålla. Saken var nämligen den att vi inte hade bilarna där vi skulle komma ut ur skogen utan de befann sig 8 km längre bort längs vägen. Förhoppningsvis skulle killarna inte behöva gå hela sträckan utan kunna lifta en bit*. De sista 6 km ut till vägen bestod av enformigt marscherande endast avbrutet av sankmark som gjorde att de flesta blev blöta om fötterna (cmh har varit duktig och impregnerat sina kängor så han klarade sig torrskodd). Vid vägen fick vi vänta i 40 min innan bilarna dök upp. Grabbarna hade gått i ca 3 km innan de bestämde att den ene skulle lämna sin ryggsäck, byta till löparskor och springa resterande bit. Just som han tagit av ena byxbenet på sina zip-off byxor och fått på sig en sko hade dock den andre ordnat lift. 14,5 timmar efter att vi startat satt vi på puben med en kall öl.


På det stora hela var det en bra dag. Scramblingen upp till första toppen var fin och kamvandringen var rolig om än bivis lite skrämmande. Hemvägen var dock rätt seg (vad vi borde gjort var förmodligen att klättra ned en bit i ravinen och sedan traversera tillbaka längs sidan av kammen och ta oss hem samma väg vi kom). Vi fick kanske lite mer äventyr än vi räknat med men ändå inte alls lika mycket som vissa andra. Vi får se hur nästa berg blir.

Picasa har bilder.

*Vi borde kanske skickat de två tjejerna istället eftersom de säkert hade haft lättare att få lift.