Veckans berg: Gran Paradiso

Berg nummer två under alpinistkursen var Gran Paradiso som ligger i en utlöpare (Valsavarenche) till Aostadalen i Italien. Vandringen från parkeringen till hyttan Vittorio Emanuele II som ligger på 2732 m.ö.h. tar ca 2 h och spänner över ca 900 höjdmeter på en väl underhållen stig (skön lutning och nästan stensatt). Frukost serveras 04:00 och därefter är det bara att ge sig ut i blockterrängen bakom hyttan för att försöka hitta rätt anmarsch i mörkret. Trots att vi rekat lite dagen innan lyckades vi hamna fel och fick klänga uppför en jobbig morän. Det finns två huvudvägar upp till Gran Paradiso från Vittorio Emanuele II; den gamla där glaciären dragit sig tillbaka en del så att den nu erbjuder mer sten och scree samt den nyare rutten som vi tog som har mer glaciär men också fler sprickor. Ungefär samtidigt med soluppgången nådde vi glaciären och kunde konstatera att snön var tämligen mjuk (vilket gör snöbryggor o.dyl. ännu lömskare än vad de normalt är). Kurskamrat Peter gjorde ett bra jobb som försteman i replaget med att upptäcka alla sprickor och ta oss runt/över dem. Efter ett tag upphörde sprickorna och man kunde koncentrera sig på att slugga uppför snön. Man når till slut en rygg där de två alternativa vägarna möts och då återstår ytterligare några hundra höjdmeter med brant snö innan en kortare ganska exponerad klipprygg tar vid. Klippryggen är som sagt delvis exponerad men det största problemet var trängseln med osäkra klättrare på ryggen. Efter 4,5 h nådde vi toppen på 4061 m.ö.h.

Den sista klippryggen sedd från toppen.

Gänget på toppen med madonnan.

På vägen ner tog vi den äldre vägen eftersom vi inte var sugna på att gå ned för den sprickiga glaciären i ännu mjukare snö. När vi till slut kunde ta en kall öl på hyttan så hade vi hållit på i 7,5 h.

Veckans berg: Pigne de la Lé

Veckans berg är två till antalet och ingick i en alpin kursvecka i Argentière med MwS Guide. Kursen kommer kanske att behandlas i en egen bloggpost men vis av tidigare brutna blogglöften lämnas inga garantier.

Pigne de la Lé ligger i Moiry-dalen i Schweiz och lämpar sig väl som acklimatiseringstur och objekt för att träna löpande säkring och glaciärtekniker. Från parkeringen vid Lac de Moiry (dit man faktiskt kan åka buss) så tar man sig till den nyrenoverade hyttan Cabane de Moiry som ligger på 2825 m.ö.h. Vi vek tidigt av från vandringsstigen och gav oss ut på glaciären för att öva isklättring och glaciärfärd. Via glaciären tog vi oss sedan till hyttan.

Cabane de Moiry med Pigne de la Lé i bakgrunden.

I god alpin hytt-anda fick vi en trerätters middag. Den något mer sparsmakade frukosten serverades 5:30 så att anmarschen till berget kunde börja ungefär när solen gick upp. Till en början följer man en rösad stig upp till ett pass där vi knöt in oss för att sedan avancera upp längs en klipprygg med löpande säkring. Klättringen var inte särskilt svår (jag har gjort liknande saker som osäkrad scrambling) men tanken var att testa säkringsteknikerna på riktigt. När man når toppen på 3396 m.ö.h. har man en fantastisk vy över bl.a. Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche.

Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche sedda från Pigne de la Lé.

Efter att ha gått ner från toppen och övat lite sprickräddning tog vi en annan väg ner till hyttan över en glaciär. Glaciären hade några sprickor, brantade till lite grand (man går vid sidan av isfallet) samt hade ett område med lite rasrisk som man måste skynda sig förbi.

För att summera; en mycket trevlig topp med finfin utsikt som kan göras med eller utan glaciär.

Fotbolls-VM

Fotbolls-VM för damer tar slut idag. Sverige gjorde en god insats och knep bronset genom gott spel och en del tur (USA-matchen). I semifinalen blev man utspelade av Japan.

Det går inte att läsa om fotbolls-VM:et utan att man får sig en dos av diskussioner kring huruvida damerna borde spela på en mindre plan eller ha en mindre boll samt en del förvirrade kvasi-feministiska argument kring vad expertkommentatorer egentligen får tycka om spelet. Tidigare har jag tyckt att i och med att dam-fotboll går långsammare än herrvarianten och att spelarna därmed får mer tid och yta på sig så borde de kunna göra mer saker med bollen och få till ett roligt spel. Tyvärr har det inte varit så eftersom att kvaliteten i utförandet har varit alldeles för dåligt. Till detta VM:et tycker jag dock att det har ändrats, spelarna har överlag blivit mycket bättre och de enkla misstagen är betydligt färre. Tyvärr så har domarna uppenbarligen inte följt samma utvecklingskurva.

Josefine Öqvist må inte direkt kunna kandidera till ordförandeposten i Mensa (minns hennes horribla försök till bloggande hos Expressen) men hon skall åtminstone ha cred för att hon vägrar delta svenskornas pajiga måldans. Koreograferade målgester är ett ofog som skall bekämpas!

Orientering

Testade motionorientering i Skatås idag. Det var säkert 20 år sedan jag orienterade senast men det var roligt. Man blir kanske inte supersnabb på milen av att springa orientering men det är omväxlande och rolig löpning. Banan jag valde (gul medel 5,2 km) var inte dödssvår men heller inte helt trivial för mig. Bl.a. var de ofina nog att lägga en kontroll högst uppe på Getryggen. Jag var aldrig helt lost även om jag fick leta lite extra efter någon kontroll. Det märks dock att jag inte är van vid att springa utanför spåren, särskilt som jag stod på öronen efter den sjunde kontrollen och fick gå större delen av den återstående banan. Resultatet blev en lätt stukad fot, en rejäl bula på ena skenbenet och stukad stolthet.

Det stackars skenbenet efter att bulan lagt sig något. Ett paket djupfrysta ärter fungerar som ispåse.

Kommer nog testa motionsorienteringen igen, dock utan markkänning nästa gång.

Göteborgsvarvet

1:56:27 är en besvikelse. Det gick ganska bra fram till den 13:e kilometern ungefär, jag låg lite bättre till än min tänkta kilometertid på 5:20 vilket skulle lämna utrymme för långsammare kilometrar uppför Göta älvbron, Avenyn och Vasagatan. Helt plötsligt blev då kilometertiden 5:35 trots att jag fortfarande befann mig på flacka Norra Älvstranden. Sedan blev det bara tyngre och tyngre och fokus fick läggas på att inte börja gå samt att komma under skamgränsen två timmar. Nedan följer några tips som kan göra nästa års Göteborgsvarv till en trevligare upplevelse:

• Bli inte sjuk dagarna innan varvet. När jag vaknade på tävlingsdagen var jag fortfarande osäker på om jag skulle ställa upp. Den största orsaken till det tidsmässiga debaclet var förmodligen att jag fortfarande hade en förkylning i kroppen.
• Gå inte ut för hårt. Vid halva loppet trodde jag inte att jag gått ut för hårt men hade uppenbarligen fel.
• Träna mer på asfalt. Benen stummande mer än vad de brukar göra på mina långpass i motsvarande tempo, kan kanske skyllas på underlaget?
• Använd inte vätskebälte från SOC. Jag var för mager för vätskebältet vilket gjorde att det inte kunde spännas åt tillräckligt. Det vattenfyllda flaskorna skvimpade runt så mycket att jag tappade två av dem under loppet. Nästa år får det bli bättre bälte eller till att dricka vid vätskestationerna, man förlorar nog inte så mycket tempo vid dem som befarat.
• Upplev loppet från sidan. De som satt vid sidan banan och hejade på med en kall öl i hande verkade ha mycket trevligt.

När gnäll och bortförklaringar är avklarade så skall det ändå erkännas att vädret och och arrangemanget var perfekt och att stämningen längs banan var suverän (så länge man var fysiskt kapabel att njuta av den).

Utförsåkning

Har varit i Norge en långhelg och åkt utför i 15 minusgrader och solsken. Skidåkning är något jag ägnar mig åt ungefär en gång vart fjärde år vilket innebär att jag inte är särskilt duktig och t.ex. inte riktigt har fattat hur man ska utnyttja de där nya carvingskidorna. Förmodligen är det också min bristande skicklighet som gör att jag tröttnar på skidåkning efter en dag eller två. En annan bidragande orsak kan också vara fenomenet som sådant, med monstruösa liftar, after ski och hippa(?) brädåkare som ligger utströdda i backarna. Det hela känns lite som att det inte är på naturens villkor. (De riktigt duktiga skidåkare som bestiger avlägsna toppar och sedan skidar ner kan dock få lite cred.) Med detta i åtanke kan verka ganska naturligt att helgen avslutades med en längdtur i solskenet. Det kändes dock allt annat än naturligt eftersom det säkert var 20 år sedan sist och tekniken lämnade en hel del att önska. Icke desto mindre blev det en fin tur.

Summering efter helgen: träningsvärk i lår, ljumskar och sätesmuskler, ömma knän och vänster handled samt frostnupna kinder.

Kall fusion, wohoo!

Alla som tror att detta är båg räcker upp en hand. Det skall sägas att jag inte sett hela presskonferensen eller läst deras "artiklar" men presskonferens och kall fusion i samma mening inger inte direkt förtroende. Undrar vad som skulle krävas för att bli accepterad om man faktiskt fått det att funka...