Förra årets berg, del 1

Efter att ha varit skendöd i över två år ger bloggen ifrån sig ett livstecken igen i form av en jättesen reseberättelse från sommarens tripp till toppen av Mont Blanc.

Guidade och färdigorganiserade bestigningar av Mont Blanc har många fördelar, bl.a. den att man slipper ragga ihop resesällskap själv. Det är bara att anmäla sig och hoppas på att de övriga resenärerna inte är alltför störiga. Mitt val föll på Mont Blanc Specialisten under ledning av svenske bergsguiden Mike Wright. Allt praktiskt var ordnat, man behövde bara betala och infinna sig i Chamonix. Träna lite innan är en bra idé också.

När jag kom in i mitt delade hotellrum i Chamonix fanns där redan två modstulna farbröder. De tillhörde en tidigare grupp som redan var halvvägs in i sin Mont Blanc-vecka och skulle enligt planen ge sig av till hyttan på Mont Blanc nästa dag för att dagen efter göra toppattacken. Väderprognosen för de två möjliga toppdagarna var dock inte alls bra och det var högst osäkert om de ens skulle få chansen att bestiga berget. Därav modstulenheten.

På kvällen träffades hela gruppen för första gången och fick information kring veckans upplägg samt blev tilldelade utrustning om man inte hade egen. Guide Mike och aspirantguide Tobias (numera fullfjädrad guide) varnade för ful-stegjärn köpta på rea från Addnature. Just sådana stegjärn hade Erik köpt. I övrigt informerades vi om upplägget. Acklimatisering skulle göras genom en tur upp på Le Tour-glaciären med två nätter i bergshyttorna Albert och Trient, som högst upp på 3540 m. Sedan tillbaks till Chamonix och en natt på hotellet och därefter upp på Mont Blanc och hyttan Tête Rousse på 3167 m. Det finns en hytta högre upp på samma rutt (Goûter, 3817 m) men Mike föredrog att använda den lägre eftersom folk som har problem med höjden har större chans att klara bestigningen om de fått sova och må bra på den lite lägre höjden. Vi hade två nätter bokade i Tête Rousse och om allt gick enligt plan skulle vi bestiga berget efter den första natten, sova en natt till och sedan ta oss ner till Chamonix på förmiddagen dagen efter. Om det var dåligt väder första dagen fanns möjligheten att göra bestigningen efter andra natten men då får man ta sig ner till Chamonix samma dag. En snabb inspektion av de övriga resenärerna i gruppen gav vid hand att ålderspannet var ca 25 - 40 år och att alla verkade rimligt vettiga.

Hotellet Langley Hotel Gustavia hade till största delen svensk personal och beboddes i huvudsak av svenskar och japaner. Japaner i bergsmiljö är roliga. De har alla splitternya kläder och hattar i grälla färger. Jag som pröjsat för att bo hotell åt den middag som ingick tillsammans med de två övriga resenärerna som bodde på hotellet, Martin och Peter. Två killar från Stockholm arbetandes inom finanssektorn. Peter hade för länge sedan påbörjat seven summits genom att bestiga Kilimanjaro, Elbrus och Aconcagua innan ett misslyckat fallskärmshopp krossat hans ena fot. En skada som resulterat i en stel fotled med ett antal skruvar i.

Nästa dag påbörjades med ett stopp i ett bageri för att inhandla lunchmacka och därefter buss från Chamonix upp till Le Tour där vi tog liften upp till ca 2200 m till foten av Le Tour-glaciären. Därpå följde 1-2 timmars vandring till den nyrenoverade Albert-hyttan på 2702 m. Efter lite lunch och installation i vårt tiobäddsrum gav vi oss ut i lätt regn för att träna lite stegjärnsteknik på glaciären. Middag i hytta i alperna är traditionellt sett tre rätter, ofta soppa med ost till förrätt, någon slags gryta (dvs något som går lätt att laga till många) till huvudrätt och sedan en efterrätt t.ex. bestående av konserverad frukt. Tämligen lyxigt med tanke på att i stort sett all proviant måste fraktas dit med helikopter. Den relativa lättillgängligheten och det faktum att hyttan var nyrenoverad gjorde att den var i stort sett fullsatt. Det hindrade dock inte större delen av den unga personalen att sitta och dricka vin istället för att serva gästerna (förmodligen hade vindrickarna rast men det blir konstigt när någon gäst försöker få hjälp vid bardisken och blir ignorerad av fem pers, bättre då att de har sin rast utom synhåll).

På väg upp bredvid början av Le Tour-galciären.

Morgonen efter gav vi oss iväg med sikte på Trient-hyttan som ligger på den schweiziska sidan om gränsen. Guiderna hade pratat om att vi inte skulle stressa iväg men att vi skulle se till att vara effektiva och organiserade och inte strula med utrustningen i onödan. Jag var nog den som var först klar att ge mig iväg efter frukost och precis innan vi gav oss iväg fick vi höra att tidseffektiviteten hade varit under all kritik. Nästa morgon var jag nästan klar sist eftersom folk i princip sovit med selen på... Vi gav oss ut i lätt dimma men det otrevliga regnet som väderprognoserna hotat med höll sig borta. Någon gång strax efter 11 hade vi tagit oss upp på Petite Fourche, en synnerligen enkel topp på 3470 m precis på gränsen till Schweiz. På vägen ner så letade Mike upp ett fast ankare som vi skulle använda för att fira oss ned för en liten bergschrund. I väntan på att ett annat sällskap skulle ta sig ner fick vi också en förevisning om hur man bygger ett snöankare. Snöankaret höll och alla kom ner utan mankemang. Efter det följde ca 1,5 h promenad i dimma över Plateue du Trient innan vi nådde hyttan med samma namn på 3170 m.

På Petite Fourche. Övre raden: Undertecknad, Peter, Linda, Martin. Nedre raden: Cecilia, Jonas, Johan, Erik.

Trient-hyttan var mycket trevlig och eftersom den inte är särskilt lättillgänglig var den inte knökfull. Någon ur personalstyrkan hade spänt upp ett spännband utomhus som han använde som slackline. Han hade också skottat ihop en snöhög under ena ändan av slacklinen som han använde för att dämpa eventuella fall när han försökte göra volter(!) på linan.

Nästa morgon gav vi oss återigen ut i mörker och lätt dimma. Det är gött med guide, man behöver inte fundera på vart man ska ta vägen i dimman, det är bara att följa efter (man är ju till och med fastknuten i ett rep så man har inte så mycket val). Guiderna tog oss till foten av Aiguille Du Tour där vi lämnade ryggsäckarna och satte kurs mot toppen. Bestigningen av Aiguille Du Tour kan beskrivas som medelsvår till svår scrambling, man behöver inte säkra sig med rep (även om vi var inknutna i varandra) men det krävs mer användande av händer och fötter än vid vanlig brant vandring. Terrängen påminner om den som man stöter på på de 600 höjdmeterna mellan hyttorna Tête Rousse och Goûter på Mont Blanc. Efter ett kort besök på toppen krånglade vi oss ner igen och färden gick mot liften i Le Tour och bussresa tillbaka Chamonix. Fortfarande oduschade åt vi en sen lunch på delvis svenskägda Moö bredvid hotellet. Resterande eftermiddagen ägnades åt vila och shopping. Vid middagen på hotellet så stötte jag, Peter och Martin ihop med de modstulna farbröderna igen. På grund av vädret hade de inte kunnat göra ett bestigningsförsök men var ändå efter omständigheterna tämligen nöjda med alternativa topp de fått bestiga istället.


Jag i täten av mitt replag bestående av Linda, Martin, Peter och Mike på väg ner från Aiguille Du Tour (3542 m) medan Tobias placerar Jonas, Cecilia, Johan och Erik på toppen. Fin utsikt... Film av Erik Westberg.

Tilläggas kan att jag som vanligt när jag är i Alperna blev sjuk och klen. Man skulle kunna skylla lite på höjden men i såfall så blev jag höjdsjuk redan på planet ner. Någon större fara var det dock aldrig, jag mådde sämre förra gången.

Några foton finns här.

Själva bestigningen av Mont Blanc avhandlas i nästa post, som kommer vilken månad som helst. I väntan på den: Glöm aldrig att stretcha!

Vart har gnället tagit vägen Blåvitt?

När målchanserna missas och markeringsspel är bortglömt borde IFK Göteborg åtminstone kunna visa attityd, något som varken kräver självförtroende eller flyt men väl lite vilja. Guldåret 2007 uttryckte Kalmars lagkapten och tjötröv Henrik Rydström sin beundran för att "Blåvitt har unga spelare som är idioter rakt av". Genom att ständigt tjafsa om allting gav Blåvitt energi till det egna laget och visade att man ville något. Något som även det verkar bortblåst i dagens IFK. Har Selakovic tjatat till sig en enda varning i år? Har glöden falnat?

Alpinism 4000 m

En jättesen reseberättelse.

Alpinism 4000 m kallade MwS Guide den kurs som han höll för mig och kurskamrat P i augusti med utgångspunkt i Argentière. Förhoppningen var att få lära sig lite glaciärteknik, löpande säkring, vanligt bergsvett samt att få bestiga en 4000 m-topp i Alperna. Kursen krävde grunddläggande klippklättringskunskaper samt att man inte hade urusel kondis.

Första dagen (söndag) var förhållandevis lugn även om jag svettades duktigt och pustade mer än vanligt under anmarschen upp den klippa strax norr om Argentière där vi skulle putsa på klippklättring samt lära oss reptekniker. Vi körde enkel topprepsklättring för att guide Martin skulle kunna kolla våra kunskaper och avslutade med multipitch på en bultad 4:a. En led av grad 4 skulle aldrig vara bultad i Sverige men i Alperna verkar bultning vara mer regel än undantag. Vi fick lära oss att som försteman sätta upp ett ankare i bultarna och sedan säkra upp två efterföljande klättrare samtidigt. Att hålla koll på två säkringsrep med klättrare i var inte helt enkelt första gången. Vi fick också lära oss hur man lindar (coilar) rep runt överkroppen och knyter av det i selen för att få rätt längd mellan sig själv och övriga medlemmar i ett replag. Efter en ganska kort dag begav vi oss i lätt duggregn tillbaks till Argientière. P gav sig ut på en löprunda och jag lade mig på sofflocket. Denna kväll befolkades alpbyn inte bara av lokala fransmän med cigarett i mungipan och baguette i armhålan utan även av Chamonix's franska bergsguider som hade fest iklädda sina traditionella uniformer i ull. Luktade säkert gott i regnet... Det bjöds på mat och musik och en viss DJ Jimbo som höll undertecknad vaken till 02:00.

Dagen efter tog vi kabinbana upp till Glacier des Grands Montets på ca 3100 meters höjd. I regn och snålblåst så fick vi där för första gången spänna på oss stegjärn och öva på att gå uppför, nerför, åt sidan o.s.v. Grundregeln är: alla taggar i isen och böj på knäna.Vi övade också löpande säkring bland klipporna, d.v.s. "klättring" där man inte säkrar på traditionellt vis med en försteman och en säkringsman utan där båda klättrarna oftast rör sig samtidigt inknutna i samma rep och den som går först kan sätta säkringar längs vägen, använda spetsiga klippformationer (spikes) att säkra repet runt eller båda klättrarna går helt enkelt på var sin sida av en klipprygg. Allt för att klättringen skall gå snabbare, att röra sig snabbt är essentiellt i bergen. När vädret blivit mindre tjurigt så dök det upp allt fler grupper på glaciären som var där för att öva glaciärteknik. Bl.a. var där ett stort gäng från UCPA som testade self arrest inknutna två och två med stegjärn på. Vår guide sa genast att det första man skall göra när man tränar self arrest är att ta av sig stegjärnen och vi fick senare lära oss varför. Vi höll på med att göra snöankare genom att gräva ner isyxan och fästa repet i den samt försökte få till alla knutar, karbiner och slingor som man använder för att få upp någon ur en glaciärspricka när vi hörde ett snäppande ljud. "Jag tror han bröt foten" sa guide Martin. En man i UCPA-gänget hade försökt göra self arrest, glidit ner på magen, satt stegjärnens taggar i isen och dämed brutit foten eller slitit sönder ett ledband. Håll upp fötterna när du gör self arrest...

På tisdagen gav vi oss iväg till Moiry-dalen i Schweiz för mera glaciärträning och vår första topptur. Vi körde enkel isklättring, testade isskruvar, Abalakov etc. innan vi nådde hyttan Cabane de Moiry. Hyttan var helt nyrenoverad och därmed också populär inte bara bland blivande alpinister som drack dyr öl i solgasset på terassen utan även barnfamiljer. Natten tillbringades i ett rum med 8 gäster. Vår guide hamnade i ett rum med en schweizare som bestämt sig för att snarka ljudligt natten igenom. Det blängdes en del vid frukosten dagen efter.

Själva bestigningen av Pigne de la Lé har beskrivits under Veckans berg så den lämnas därhän. På vägen ner övade vi sprickräddning på ett snöfält. Snöfältet avslutades med en brant kant som lämpligt nog hade en hylla ca två meter under kanten. Den person som låtsades ha trillat ner i en spricka hoppade (nåja, hasade) över kanten medan den i andra änden av repet fick försöka få stopp på honom genom att slänga sig på marken och borra ner isyxan i snön. Sedan var det bara att börja hacka upp en skåra djup nog att begrava yxan i (laggandes på mage) för att kunna använda den som ankare att fästa repet i. Därefter sätter man upp ett 3:1 system (tänk block och taljor) för att fira upp personen i sprickan. Det är en hel del moment att tänka på och det känns som att man aldrig har tillräckligt många karbiner och slingor med sig. Skulle inte vilja vara tvingad till att göra en dylik operation i verkligheten. Efter att ha gått ned till hyttan och ätit lunch återvände vi till Argentière under eftermiddagen. På kvällen lade vi upp planerna för den avslutande 4000 m toppen. Efter att ha studerat väderprognoserna gav Martin oss två alternativ; antingen en topp i Chamonix-området eller Gran Paradiso i Italien. Toppen i Chamonix (vars namn jag glömt) bestiger man genom att åka kabinbana väldigt högt upp och sedan är det bara glaciär hela vägen till toppen. Detta skulle göra att vi kunde använda sista kursdagen till klättring. Gran Paradiso å andra sidan erbjuder både glaciär och klipprygg men tar två dagar i anspråk. Jag som aldrig varit i Italien och hellre går uppför berget än betalar ca 700 spänn för att åka lift röstade på Gran Paradiso och fick min vilja igenom.

Någon gång efter åtta på torsdag morgon begav vi oss av till Aostadalen genom Mont Blanc-tunneln. Vi stannade i en liten stad för att handla lunch och dricka riktig italiensk espresso. När vi efter ca två timmars vandring inrättat oss i hyttan och spanat i in de övriga två gästerna i vårt rum (två italienska gubbar som såg ut att kunna snarka riktigt ordentligt) gav vi oss ut för att hitta en klippvägg med klätterturer som Martin lyckats få tag på förare till. Efter en dryg halvtimmes vandring över blockterräng nådde vi en vägg som visade sig vara alldeles superb, fast och sträv granit, bättre än finaste Bohusgranit. Tyvärr så hade jag som vanligt lyckats dra på mig en förkylning/infektion/allmän klenhet som gjorde att jag var ganska ur gängorna. Tillbaka i hyttan så var det bara en gubbe kvar i vårt rum. Han förklarade meddelst teckenspråk att hans kompis glömt sin hjärtmedicin och åkt hem. Gubben ville istället följa med i vårt replag. Det fick han inte.

04:00 serverades frukosten som jag kompletterade med den största värktabletten jag hade (vilket verkade funka för jag kände inte av infektionen sedan). Även denna topptur har beskrivits tidigare under rubriken Veckans berg. Något som inte togs upp i den beskrivningen var att vi blev stoppade av en italiensk gubbe (mycket gubbar på detta berget) på vägen ner. Han förklarade på knackig engelska att han ingått i ett replag med sin son och några till men att han blivit trött och bestämt sig för att vänta en bit ifrån toppen medan de övriga gick vidare. Nu tyckte han dock att sonen dröjt väldigt länge och trodde att sonen förmodligen tagit en annan(!) väg ned. Han ville därför följa med oss ned. Efter mycket tjat så gav Martin med sig och knöt in gubben. Som auktoriserad bergsguide är han ansvarig för alla som ingår i hans replag så därför var han mycket motvillig till att ta in främmande personer även om man bortser från det faktum att jag och P betalat honom för hans tjänster till skillnad från den italienska farbrorn. När vi passerat den sektion som kunde innehålla sprickor blev gubben utkastad från repet och i samma veva kom sonens replag ned från toppen. Givetvis hade de inte tagit en annan väg och lämnat farsan i en snödriva på berget. På vägen hem till Argentière kunde vi konstatera att det var 30 grader varmt i dalen när vi stannade för kaffe och gelato. Martin propsade på att få en glass i snajdig glasbägare vilket också innebar att han fick sätta i sig sex kulor glass.

För att summera kan man säga att det var en mycket givande semestervecka och jag har nu kunskaper som skulle göra det möjligt att ge mig ut i bergen med ett eget replag. Jag känner dock att jag skulle behöva repetera flera moment och kanske få ytterligare lite erfarenhet innan jag faktiskt gör det. Att uppleva Alperna med bergsguide är något som kan rekommenderas.

Fler bilder finns hos Picasa.

Veckans berg: Gran Paradiso

Berg nummer två under alpinistkursen var Gran Paradiso som ligger i en utlöpare (Valsavarenche) till Aostadalen i Italien. Vandringen från parkeringen till hyttan Vittorio Emanuele II som ligger på 2732 m.ö.h. tar ca 2 h och spänner över ca 900 höjdmeter på en väl underhållen stig (skön lutning och nästan stensatt). Frukost serveras 04:00 och därefter är det bara att ge sig ut i blockterrängen bakom hyttan för att försöka hitta rätt anmarsch i mörkret. Trots att vi rekat lite dagen innan lyckades vi hamna fel och fick klänga uppför en jobbig morän. Det finns två huvudvägar upp till Gran Paradiso från Vittorio Emanuele II; den gamla där glaciären dragit sig tillbaka en del så att den nu erbjuder mer sten och scree samt den nyare rutten som vi tog som har mer glaciär men också fler sprickor. Ungefär samtidigt med soluppgången nådde vi glaciären och kunde konstatera att snön var tämligen mjuk (vilket gör snöbryggor o.dyl. ännu lömskare än vad de normalt är). Kurskamrat Peter gjorde ett bra jobb som försteman i replaget med att upptäcka alla sprickor och ta oss runt/över dem. Efter ett tag upphörde sprickorna och man kunde koncentrera sig på att slugga uppför snön. Man når till slut en rygg där de två alternativa vägarna möts och då återstår ytterligare några hundra höjdmeter med brant snö innan en kortare ganska exponerad klipprygg tar vid. Klippryggen är som sagt delvis exponerad men det största problemet var trängseln med osäkra klättrare på ryggen. Efter 4,5 h nådde vi toppen på 4061 m.ö.h.

Den sista klippryggen sedd från toppen.

Gänget på toppen med madonnan.

På vägen ner tog vi den äldre vägen eftersom vi inte var sugna på att gå ned för den sprickiga glaciären i ännu mjukare snö. När vi till slut kunde ta en kall öl på hyttan så hade vi hållit på i 7,5 h.

Veckans berg: Pigne de la Lé

Veckans berg är två till antalet och ingick i en alpin kursvecka i Argentière med MwS Guide. Kursen kommer kanske att behandlas i en egen bloggpost men vis av tidigare brutna blogglöften lämnas inga garantier.

Pigne de la Lé ligger i Moiry-dalen i Schweiz och lämpar sig väl som acklimatiseringstur och objekt för att träna löpande säkring och glaciärtekniker. Från parkeringen vid Lac de Moiry (dit man faktiskt kan åka buss) så tar man sig till den nyrenoverade hyttan Cabane de Moiry som ligger på 2825 m.ö.h. Vi vek tidigt av från vandringsstigen och gav oss ut på glaciären för att öva isklättring och glaciärfärd. Via glaciären tog vi oss sedan till hyttan.

Cabane de Moiry med Pigne de la Lé i bakgrunden.

I god alpin hytt-anda fick vi en trerätters middag. Den något mer sparsmakade frukosten serverades 5:30 så att anmarschen till berget kunde börja ungefär när solen gick upp. Till en början följer man en rösad stig upp till ett pass där vi knöt in oss för att sedan avancera upp längs en klipprygg med löpande säkring. Klättringen var inte särskilt svår (jag har gjort liknande saker som osäkrad scrambling) men tanken var att testa säkringsteknikerna på riktigt. När man når toppen på 3396 m.ö.h. har man en fantastisk vy över bl.a. Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche.

Ober Gabelhorn, Matterhorn och Dent Blanche sedda från Pigne de la Lé.

Efter att ha gått ner från toppen och övat lite sprickräddning tog vi en annan väg ner till hyttan över en glaciär. Glaciären hade några sprickor, brantade till lite grand (man går vid sidan av isfallet) samt hade ett område med lite rasrisk som man måste skynda sig förbi.

För att summera; en mycket trevlig topp med finfin utsikt som kan göras med eller utan glaciär.

Fotbolls-VM

Fotbolls-VM för damer tar slut idag. Sverige gjorde en god insats och knep bronset genom gott spel och en del tur (USA-matchen). I semifinalen blev man utspelade av Japan.

Det går inte att läsa om fotbolls-VM:et utan att man får sig en dos av diskussioner kring huruvida damerna borde spela på en mindre plan eller ha en mindre boll samt en del förvirrade kvasi-feministiska argument kring vad expertkommentatorer egentligen får tycka om spelet. Tidigare har jag tyckt att i och med att dam-fotboll går långsammare än herrvarianten och att spelarna därmed får mer tid och yta på sig så borde de kunna göra mer saker med bollen och få till ett roligt spel. Tyvärr har det inte varit så eftersom att kvaliteten i utförandet har varit alldeles för dåligt. Till detta VM:et tycker jag dock att det har ändrats, spelarna har överlag blivit mycket bättre och de enkla misstagen är betydligt färre. Tyvärr så har domarna uppenbarligen inte följt samma utvecklingskurva.

Josefine Öqvist må inte direkt kunna kandidera till ordförandeposten i Mensa (minns hennes horribla försök till bloggande hos Expressen) men hon skall åtminstone ha cred för att hon vägrar delta svenskornas pajiga måldans. Koreograferade målgester är ett ofog som skall bekämpas!

Orientering

Testade motionorientering i Skatås idag. Det var säkert 20 år sedan jag orienterade senast men det var roligt. Man blir kanske inte supersnabb på milen av att springa orientering men det är omväxlande och rolig löpning. Banan jag valde (gul medel 5,2 km) var inte dödssvår men heller inte helt trivial för mig. Bl.a. var de ofina nog att lägga en kontroll högst uppe på Getryggen. Jag var aldrig helt lost även om jag fick leta lite extra efter någon kontroll. Det märks dock att jag inte är van vid att springa utanför spåren, särskilt som jag stod på öronen efter den sjunde kontrollen och fick gå större delen av den återstående banan. Resultatet blev en lätt stukad fot, en rejäl bula på ena skenbenet och stukad stolthet.

Det stackars skenbenet efter att bulan lagt sig något. Ett paket djupfrysta ärter fungerar som ispåse.

Kommer nog testa motionsorienteringen igen, dock utan markkänning nästa gång.