The hardest working man in show business

Råkade ratta in P3 i går kväll. P3 Soul repriserade sitt program om James Brown. Om du missade det då eller första gången det sändes har du 30 dagar på dig att rätta till misstaget på P3 Souls hemsida.

Modeblogg 2

I Kanada så noterade jag att svarta byxor liknande tights var populära bland yngre kvinnor, något jag inte sett i Sverige annat än på gym. Vid återkomsten till Svedala slår det en att tonårs-töser här numera går omkring i säckiga, grå mjukisbrallor.

Jag föredrar den kanadensiska varianten.

Gammal goding

Tacoma Narrows Bridge hamnar i självsvängning 1940. YouTube-variant av gammal film som vi fick se på en gammal rullbandspelare (sådan där filmen går i en åtta) när jag läste mekanik 1996.



Via Dark Roasted Blend.

Vasquez lämnar

Pojkvasquern som varit i Blåvitt sedan han var 10 år lämnar föreningen med ett år kvar på kontraktet. Är den enda orsaken att han varit petad under hösten efter flera skador eller ligger det en häst begraven här?

Härmis

Mattias postar foto på whiskyglas(?). Det kan jag också göra.



Ja, jag är uttråkad, jag behöver ett jobb nu.

Exkursion i Homoland

Del tre i serien där [cmh] utforskar nöjeshak beger vi oss återigen ut på okänd mark och kollar denna gången in gay-klubb (nåja), dvs Gretas. I mångt och mycket var stället som man kan förvänta sig dvs melodifestivalmusik, självutnämnda go-go-dansare och en tämligen färgstark publik. Det är klientelet som frekventerar dylika inrättningar som är den stora behållningen; allt i från de förväntade manhaftiga kvinnorna, de inte särskilt manhaftiga männen och de mer, eh, obestämbara, till den något oväntade manlige hårdrockaren med obligatorisk svarthårig flickvän. Gästerna var generellt sett tämligen unga (nej, det är inte jag som är gammal) och i många fall var det svårt att avgöra om pojkarna var gay eller om det bara är så kidsen ser ut nuförtiden.

I övrigt kan tilläggas att jag var alldeles för nykter för att gå på klubb överhuvudtaget.

Del ett och två i serien.

Jag mötte Lassie

Under en promenad en eftermiddag i Göteborg såg jag i tur och ordning; Jonas Gardell, Mathias Ranégie och Jesper Odelberg. Som bonus så var det en tokig finsk tant som skrek åt mig, något om att hon hade ett mikrochip i rumpan och att det var ett helvete.

Jösses, vilka kvalitetsinlägg jag skriver nuförtiden.

Några nackdelar med att ha bott i Nordamerika

• Man glömmer att köpa en plastkasse när man går och handlar eftersom man är van vid att få maten nedpackad (i ungefär fyra gånger så många kassar som man själv skulle ha använt).
  
• Blodcentralen vill inte ha ens blod förrän man varit i Sverige i en månad.
• Man har lagt sig till med ovanan att köpa kaffe i gigantiska take-away muggar.
  

Livstecken

Jodå, jag är vid liv.

Har flyttat in i min gamla lägenhet igen och konstaterat att jag äger en helsickes massa skräp. Flera av flyttlådorna får nog stanna på vinden. Det känns lite märkligt att andra människor har bott i lägenheten och använt mina möbler, särskilt som deras uppfattning av flyttstädning verkar innebära lättare dammsugning och inget annat.

Arbetsförmedlingen betalade resa till Stollholm för jobbintervju utan att gnälla. Kors. De verkar dessutom ha en ny rutin där någon möter dig direkt när du kommer in och frågar vad de kan hjälpa till med. Även om det inte har någon reell effekt så känns det trevligt. Fighten med AEA fortsätter och snart skall jag också kontakta Trygghetsstiftelsen igen (som ju var väldigt vettiga förra gången). Så småningom skall även Akademikerförmedling få sig ett besök.

Och om någon nu till äventyrs missat det:
Vi är Blåvitt - Bäst i Sverige!

Ångestgrottan

Dags för bloggen att försöka leva upp till sitt namn.

När jag bestämde mig för att flytta till Kanada under ett år gjorde jag det inte med full av sprudlande nyfikenhet och äventyrslusta, jag gjorde det jag gör bäst; jag oroade mig. Topp tre på ångestlistan (i stigande ordning) var:

• Hitta någonstans att bo i Calgary.

• Hitta vettig hyresgäst till lägenheten i Göteborg.

• Att detta inte egentligen var en lösning på mitt arbetslöshetsproblem utan bara ett sätt att skjuta upp eländet.

Problem nr 1 löste sig galant, jag kunde inte hittat ett bättre ställe att bo på. Problem nr 2 löste sig bra även om jag var tvungen att hitta en ny hyresgäst efter ett halvår. Problem nummer 3 kvarstår och växer sig allt större och elakare i mitt innandöme i takt med att min hemfärd närmar sig med stormsteg. Jag var också tvungen att göra hemresan tre dagar tidigare än beräknat (vilket innebar att panikartat köpa ny flygbiljett i tisdags natt) för att blidka AEA. Man får nämligen bara vara borta från a-kassan i ett år, inte ett år och två dagar. Allt detta i kombination med att behöva lämna mina vänner här, min rumskompis, min hyresvärd, bergen, forskningen och landet gör att jag känner mig något deprimerad och ledsen.

Att flytta hem var dock helt och hållet mitt beslut och jag måste stå för det och fokusera på de skäl jag grundade beslutet på. Ett blåvitt SM-guld på söndag skulle göra hemresan lättare...

Humor (tycker jag)

Ett gäng kompisar var ute förra helgen för att bestiga Shunga-la-she, en tur som innebär att man måste vada över en ström. De hittar ett bra ställe för detta och Peter ger sig ut först, mycket koncentrerad för att inte halka och trilla i det iskalla vattnet. När han nått andra sidan ger sig övriga gänget ut i strömmen och Peter plockar upp kameran.

Här beger sig de sig ut i vattnet...



...och här upptäcker de bron som går över floden några meter längre bort.





Foton av Peter Thiede.

Fulspel

Vänersborg, Selånger och Pelle Fosshaug, kan det bli något annat än en osympatisk soppa av den blandningen?

ABBANS!

Måtte sotarn ta Kleber Saarenpää!

Snow Peak

Snow Peak, 2789 m.ö.h., bjöd på sol, snö och en tjusig dag i bergen. Vanligtvis brukar jag tycka att anmarscher är riktigt tråkiga och dagens vandring började på en gammal timmerväg. Efter 3-4 km blir dock landskapet vackrare och resten av turen upp till Burstall Pass är riktigt fin med ängar med gulnande träd omgivna av snöklädda berg.


När man nått passet återstår enbart 400 höjdmeter lätt scrambling på snötäckta berg. Fin utsikt på toppen. Nedfärden gick snabbare än vanligt eftersom man kunde glida ned på snön. Att förlora ca 80 höjdmeter i ett nafs är ganska kul.


Vi stannade också för att leka i snön vid en sluttning. Det hela slutade givetvis med att Kerry gled träffade en sten när han gled ned för sluttningen. Sten mot svanskota gör tydligen ont. På grund av skadan gick resten av utmarschen lite långsamt men vi hann ändå med att stanna för mat och öl i Canmore. Picasa.

Abbans!

Hellacopters lägger ned.

Blandad kompott

Saker som borde bloggats för länge sedan, saker som inte räcker till en egen bloggpost och sånt som kanske inte borde bloggas alls:

Det har varit filmfestival i Calgary, något som jag ägnade alldeles för lite tid åt. Brad och Angelina var tydligen här och promotade The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford som spelats in i området runt Calgary. För min egen del blev det bara två filmer en Humor me, som är en samling humoristiska kortfilmer och brasilianska Drained. Drained, eller O Cheiro do Ralo, handlar om en pantbanksinnehavare som har en förfärlig stank från avloppet på sitt kontor. Han blir alltmer besatt av att bli av med lukten samtidigt som han själv njuter allt mer av den makt han har över de olyckliga människor som kommer till hans pantbank. En något bisarr men bra film. Tre och en halv kolbollar i betyg. Stort extra plus för de coola sjuttiotalsinspirerade kläderna och musiken.

Kanada har en hel del soldater i Afganistan. I förra veckan omkom en reservist från The King's Own Calgary Regiment i närheten av Kandahar. KOCR är samma pansarregemente som min hyrevärd J tillhörde under 17 år. Media uppger att korpral Hornburg omkom i granatkastareld. Enligt de historier som berättades efter begravningen rörde det sig snarare om en attack med RPG. The Royal 22e Régiment, The Van Doos, skall tydligen ha gått "beyond the call of duty" för att rädda soldaten ur sin Leopard utan att lyckas. Talibanernas vapen är inte längre de gamla prylar som amerikanerna försåg dem med utan de är numera moderna ryskbyggda saker. Spekulationer förekommer om att talibanerna får sina vapen via Kina. En annan inte alltför vågad gissning är väl att det finns ett antal ryssar med kontakter som vi ge amerikanerna betalt för gammal ost.

Maria bloggar underhållande om kulturkrockar och högtider i USA. Jag bor ju i det förhållandevis vettiga Kanada och kan inte bidra med riktigt så mustiga historier. Diskussionerna på den Thanksgivingmiddag jag var inbjuden till begränsade sig till global warming och energipolitik. Jag försökte sjunga kärnkraftens lov samtidigt som jag försökte vara artig och inte gå alltför hårt åt calgarianernas(?) kära pick-uper.

Note to self: se till att ha pengar på kontantkortet när folk vill ringa för jobbintervju.

Veckans berg - Mt Cory

Efter en veckas uppehåll är veckans berg tillbaka. Som ni har väntat...


Det har börjat snöa lite då och då i Calgary vilket innebär att det definitivt snöar på +2500 m höjd och man bör därför välja sådana bestigningsobjekt som är görbara även om det ligger snö på dem. Mount Cory, 2802 m, utanför Banff är ett sådant objekt. Av vår grupp på 7 pers var vi bara två som inte varit på berget förut, två pers hade gjort ett försök i våras men tvingats vända p.g.a. för mycket snö och tre personer hade besökt toppen tidigare. Det var dessutom detta berg som vår tokige 66-årige iranier gick vilse på.


Anmarschen var obefintlig då stigningen börjar omedelbart och man håller sig på mindre stigar tills man når trädgränsen. Efter det går man längs bergsryggen och traverserar en snösluttning för att nå ett litet pass (col). Bergsryggen är lyckligtvis platt och bred, en smal exponerad kamvandring i snö hade varit livsfarligt. Från passet såg vi två toppar och eftersom ingen hade karta eller guidebok med sig var det svårt att avgöra vilken som var den högsta toppen. För att vara på den säkra sidan besökte vi båda två. GPS:en sade att den första toppen var 2 m högre än den andra.


Efter en nedstigning i väldigt lugnt tempo (förutom sista biten längs en scree-täckt ravin) nådde vi bilen efter 7 h och 50 min (ca 11 km och 1350 höjdmeter). Scramblingen avslutades på Grizzly's Paw i Canmore, ett ganska trevligt ställe som brygger sitt eget öl. Picasa har bilder.

Pretty in pink

Vem postar egentligen sån't här?

Mensåattjorå...

US teacher fired for non-literal bible reading
Freedom of stupidity väger tyngst igen.

Hittat via Facebook Cause Evolution.

How to write consistently boring scientific literature

Så här gör du för att skriva riktigt tråkiga vetenskapliga artiklar. Länken funkar förmodligen bara för de som sitter på universitetsnätverk men å andra är det nog bara vetenskapsnördar som till fullo uppskattar artikeln.

Hittat via notis i Chemical & Engineering News.

Veckans berg - Mount Blakiston

Campingtrippen till Waterton Lakes, vid gränsen till USA, var tänkt att innebära fyra toppar. Lördagen var vikt åt Hawkins Horseshoe där man når Mt Blakiston, Mt Hawkins och Mt Lineham, en lång dag på ca 24 km och 1850 höjdmeter. På söndagen tänkte vi göra något snabbt och enkelt innan vi återvände till Calgary.


När vi vaknade på lördagen var det en ganska vacker dag, om än väldigt blåsig, men det var elaka moln över bergen. Vi började vid nio-tiden och efter ca två timmar stötte vi på den första snön och därefter blev det bara mer snö, is och kall, jäkligt stark vind. Det som från början varit en "moderate" scramble blev svår p.g.a. snö och is.


När vi nådde toppen av Mt Blakiston (2910 m) låg vi en timma efter tidsschemat och hade redan insett att det enda vettiga beslutet var att vända tillbaka. Om vi fortsatt hade vi förmodligen förlorat en timma på varje berg och fått göra nedstigningen i mörker vilket inte var lockande. Dessutom var ingen av oss road av att göra en (i normala fall ganska enkel) kamvandring på en kam täckt av is och snö. Vi återvände alltså campingen och grillning och öl istället, mycket bättre än att frysa i mörker på ett berg.


På söndag morgon vaknar man till ljudet av regn mot tältduken, kikar ut och inser att det är snöblandat regn, packar ihop allting, åker till Waterton för att äta frukost och återvänder till Calgary a.s.ap. Mission aborted.
Picasa.

Förra veckans berg - Mount Norquay

De senaste gångerna jag knallat uppför berg har det varit rätt kallt på toppen, jag har haft mössa på toppfotot och knappt druckit hälften av de 2,5 l vatten jag brukar ha med mig. Därför tog jag med mer kläder och mindre vatten till Mt Norquay förra veckan. Givetvis var det varmt och strålande sol...



Mount Norquay har en skidanläggning och man börjar med att vandra uppför slalombacken, därefter blir det roligare scrambling med en del klätterinslag. För en gångs skull var klippan ganska fast och det var inte så vanligt att man fick sitt handgrepp i handen. Mt Norquay är en hästsko-formad kam med två "falska" topppar innan man når den högsta punkten, 2522 m.ö.h.


Efter lunch och tupplur i solskenet på toppen vände vi hemåt med intentionen att undvika en av de falska topparna genom att traversera runt den. Vi blev dock för kaxiga och traverserade inte tillräckligt långt ned utan hamnade i en ravin som vi inte kunde passera. Det hela slutade med vi klättrade upp och över toppen i alla fall. Återfärden bjöd på en del delvis exponerad nedklättring men det var aldrig så att det kändes obehagligt. På det stora hela en av mina favoriter så här långt. Picasa.

Banff och Mount Rundle i bakgrunden.

Sly Stone!

Mats Nileskär intervjuar legenden Sly Stone i P3 Soul. Missa inte.



Hittat via mymarkup.

FC Gothia [uppdaterad]

Riktigt glad över att IFK Göteborg inte är inblandade i de här stolligheterna. Det är nästan (med betoning på nästan, skadeglädje är aldrig fel) så att jag lider med öisarna och gajsare-pajsarna när de ser sina styrelser säga att de inte pallar att driva elit-fotbollsföreningar utan vill ge upp 100-åriga traditioner för att bilda en plastklubb. Också roligt att se att de respektive ordföranden är förvånande över fansens starka reaktioner. Törs man hoppas på att förslaget går igenom, hela projektet kantrar och Öis, Gais och Häcken sedan får börja om i division sju? Underhållningen lär i alla fall fortsätta några dagar, dags att poppa lite popcorn och läsa diverse fotbollsforum och sportsidor?

[uppdatering]
Nu har de tydligen bestämt sig för att skita i alltihop. Jaja, det var kul så länge det varade. Att Öis är illa ute ekonomiskt är ju ingen nyhet men jag visste inte att Gais var så desperata. Häcken har pengar (även om en del av dem tydligen är lite skumma) men de såg väl en chans att få en ny arena och några supportrar.

Grogg har så klart skrivit ett antal underhållande artiklar i ämnet.

Veckans berg - Mt Storelk till Mt Tyrwhitt

Nej, jag har inte glömt bort veckans berg, bara varit lite upptagen. Veckans berg är två till antalet, en ny topp och en gammal bekanting. Möjligen kan man också hävda att vi gjorde en pionjärtur. Vi besteg nämligen Mt Storelk (2865 m) och gjorde en kamvandring till Mt Tyrwhitt och det går inte att hitta någon info på internet om någon som gjort det tidigare (finns det inte på internet så finns det inte i verkligheten).


Det börjar bli kallare nu och när vi satte av strax efter åtta på morgonen var det rimfrost överallt och på bergstopparna låg ett tunt lager nysnö. Vi tog inte normalturen upp till Storelk utan körde bushwacking den första kilometern, knallade över en kulle och sedan vidtog mera handgriplig scrambling. Vi tog fel väg några gånger och tvingades vända innan vi hittade ett framkomligt spår. Efter 3 km når vi kammen och vandrar ca 700 m längs den till Storelks topp. Det blåser och är kallt som stryk så fort man stannar och två personer såg inte fram emot flera timmars kamvandring i kall blåst och bestämde sig för att gå tillbaka samma väg som vi kom.


Resten av oss fortsatte längs kammen och bjöds på smala, exponerade sektioner och handgripligt klättrande. Oftast kunde man dock traversera runt alltför luriga passager. Det var en rolig vandring men lite väl lång. 6,5 km bergskam i kylig vind blir lite tröttsamt i längden. Vi nådde till slut Tyrwhitt och gjorde en snabb nedstigning därifrån. Den lite snabbare gruppen gjorde det hela på 10,7 h. Den långsammare gruppen gick vilse på vägen ned från Tyrwhitt och spenderade över 11,5 h på berget och samlade totalt på sig 2000 höjdmeter. En rolig men lång dag som kunde slutat i katastrof eftersom en av tjejerna halkade på kammen när lös sten gav vika. Hade hon inte lyckats hålla kvar armarna över kammen hade det slutat mycket, mycket illa.

Bilden ovan kommer från COC:s websida och är gjord av Mike W.

Fler bilder dyker snart upp på ett Picasa-konto nära dig.

Veckans berg - Tangle Ridge

Sista toppen innan hemresa förra helgen blev en lätt sak eftersom vi räknade med att det skulle ta ca 4 h att köra hem och vi ville vara hemma i vettig tid. Tangle Ridge, 3000 m, beskrivs ibland som en vandring men som sådan är den rätt brant och går över en hel del lös sten så det är nog en lätt scramble ändå. Sett till kvoten utsikt/sluggande så är Tangle Ridge betydligt bättre än Sunwapta. Från toppen kan man dessutom beskåda både lördagens och söndagens berg. 1000 höjdmeter, drygt 10 km, en nedstigning som tog endast en timma och en totaltid på under 4 h.

Så är det...

www.phdcomics.com

Veckans berg - Sunwapta Peak

Berg nummer två under den gånga veckoändan var Sunwapta Peak, 3315 m. Sunwapta betyder "turbulent flod" och berget ligger passande nog vid Sunvapta River. Bestigningen börjar på skogsstigar, hela tiden med en ihållande brant stigning. När man kommer ovanför trädgränsen har man besegrat ca 700 höjdmeter men det återstår dryga 1000 höjdmeter av oändlig scree slogging. Många var de förbannelser som yttrades när man kom över en liten kam bara för att upptäcka att det fanns ännu mer berg att bestiga.



Väl uppe på toppen ser man naturligtvis otaliga bergskedjor men moln i kombination med snö, minusgrader och en elak vind gjorde vi inte stannade särkilt länge utan sprang ned så fort vi kunde. Hela eländet tog 6 timmar och och gick loss på drygt 1700 höjdmeter och ca 12 km. Snabbt tillbaks till campingen för öl och grillning. Picasa.

Sunwapta sett från Tangle Ridge.

Wolverine...

...var på klättergymmet igår. Bara så att ni vet.

YAG-laser

Laserteknikern var och kikade på min trilskande Nd:YAG-laser idag. Det visade sig att ett fönster i Pockelscellen var kaputt. Pockelscellen sköter Q-switchningen och utan vettig Q-switch blir det ingen vidare laserpuls. Nu är Pockelscellen utbytt och lasern fungerar (sånär som på att blixtlamporna krånglar ibland). Fanken, det innebär nog att jag måste börja jobba igen...

Veckans berg - Mount Wilcox

Lördagen började med regn. Att campa i regn är begränsat roligt, att bestiga berg i regn är ännu värre så därför åkte vi till turistfällan Icefields Centre för att begrunda våra aktivitetsalternativ över en kopp blaskigt tre-dollars kaffe. Vi bestämde oss för att vandra Wilcox-leden, vars början lämpligt nog sammanfaller med anmarschen till Mount Wilcox, 2884 m. När vi väl närmat oss berget hade regnet upphört och även om vi allt som oftast var insvepta i dis så tog vi sikte på Mt Wilcox. Vandringen upp till kammen på Mt Wilcox erbjöd inga större svårigheter, ingen elak scree och inga problem att hitta.


Kamvandringen till toppen var också ganska lätt med lite "hands on" på något ställe och lite, lite exponering. Utsikten från toppen var trevlig och diset som kom och gick gjorde vyerna mer dramatiska. Vi njöt av den skiftande utsikten ganska länge och larvade ned så småningom. Eftersom vi stannade länge på toppen och släpade på sydafrikanen George i början så tog hela turen på 900 höjdmeter dryga fem timmar.

Camping

Det har varit lång weekend igen (Labour Day). Kanadensarna har en trevlig vana att lägga alla sina helgdagar på måndagar, möjligen med undantag för Remembrance Day och jul- och nyårsdag. Hur som helst spenderades helgen med camping och scrambling vid Columbia Icefields som ligger mellan Jasper och Lake Louise. Det tar drygt tre timmar att köra dit (inte helt lagligt) om trafiken är bra. Vi åkte redan på fredag eftermiddag/kväll och som tur var var vi nästan ensamma på Icefields Parkway, endast ackompanjerade av några andra campare och ett hejdundrande åskväder. Det regnade natten till lördag, lördag morgon och söndag kväll men i övrigt var vädret bra även om det blir ganska kallt på 2035 m (glaciärerna skapar till och med sina egna vädersystem). Vi hade campingplatsen som utgångspunkt för våra dagsturer och man kan konstatera att bilcamping är bra mycket bekvämare än backpacking eftersom man kan släpa med sig en hiskelig massa prylar. Vi besteg tre toppar under våra tre campingdagar och de kommer att avhandlas som veckans berg när författaren får tid och ork.

Mannen längst till höger tillhör egentligen inte vår grupp utan var en sydafrikan vi hittade. Han reste runt i Kanada för att kolla om han ville emigrera hit.

Veckans berg - Mount Bell

Mount Bell, 2910 m. Sicken best. Man kan antingen ta sig an Mount Bell (som ligger i Banff NP) via Boom Lake eller som vi gjorde, via Taylor Lake och O'Brien Lake. Anmarschen är ganska saftig, 8 km och 800 höjdmeter till O'Brien och sedan lite bushwacking och promenad över blockterräng innan man når en hänsynslös scree-sluttning. När man sluggat sig uppför ca 200 höjdmeter scree/snö når man passet (med tjusig utsikt över Boom Lake i dalen på andra sidan) och scrambling via bergskammen mot toppen tar vid.



Det visade sig vara omöjligt att hålla sig på kammen hela tiden, ganska ofta blev man tvungen att traversera på sluttningen för att ta sig runt jobbiga klippformationer. Efter ytterligare 500 höjdmeter och ben som kokt spagetti nås toppen varifrån man kan se glaciärer och några av områdets högsta berg, Mount Temple och Assiniboine. Vi såg även ett gäng från Alpine Club of Canada som med hjälp av klätterutrustning närmade sig oss från motsatt håll. Med dem var bland annat fransyskan från Grizzly Peak.


Vägen tillbaka var ganska tråkig med undantag av lite fin scree på väg ned för sluttningen/ravinen (det var för brant för att glida ned på snön, särskilt utan isyxa). Bortsett från dalen med sjöarna, som förmodligen var väldigt vacker för några veckor sedan när blommorna blommade, så var utmarschen riktigt seg; 8 km vandring i skog med ömmande knän. Det tog oss nästan 10,5 h att genomföra hela turen på drygt 22 km och med 1500 höjdmeter. Tusan vet om det var värt det. Utsikten från toppen var mycket fin men scramblingen längs ryggen var OK, inte mer. Ändock, en dag i bergen är en bra dag!

Picasa.

Trädkramare

Såg en äkta trädkramare på väg till spårvagnen idag. En tjej gick fram till ett träd och, tja, kramade det. Förmodligen var hon ett av de freaks som tenderar att lockas till universitetsområden men man blev ändå lite glad på något sätt.

Veckans berg - Mt Rae

Veckans berg, Mount Rae, innebär ett nytt höjdrekord, 3218 m.ö.h. Vilket kanske förlorar lite av sin glans när man startar vid en parkeringsplats som ligger högre än Keb, 2200 m.ö.h. Till att börja med följer man en vandringsled som inte är särkilt spännande nu när alla blommor nästan är överblommade (trots detta var det fullt med folk på leden på vägen tillbaka). Sedan är det scree-sluttning som gäller upp till ett litet pass (eller "col" hur man nu översätter det). Därefter börjar den roliga delen med lite klätterinslag tills man når kammen och gör en fin (något exponerad) kamvandring upp till toppen. Den mest erfarne medlemmen av vår grupp klättrade upp för en stor slab när vi inte riktigt visste vart vi skulle ta vägen. Han kom tillbaka med adrenalin sprutande ur öronen efter att ha hamnat i en återvändsgränd och tvingats göra en minst sagt hårig nedklättring. Läxa: läs guideboken.


På vägen upp gick vi förbi ett gäng som vände efter att en av dem fått en sten i skallen. Som tur var hade hon hjälm men blev ändå så skadad/skärrad att de beslutade att vända. Klipporna i "the rotten rockies" är otroligt lösa och man måste hela tiden hålla koll ovanför och under sig så att man inte träffas av en sten som någon skickat iväg eller riskerar att träffa någon med all den sten man själv sätter i rörelse.


Moln och lite dis gjorde att det inte blev några jättebra foton denna dag men de återfinns trots det på det vanliga stället.

Kontrollerad damp

Snöade in på Henrik Schyfferts blogg och lyckades därifrån krångla mig till ett klipp med en f.d. jobbarkompis kompis (...jag mötte Lassie...).

The Mix Up

Har just hört Beastie Boys senaste platta The Mix Up, som är helt instrumental. Den når inte riktigt upp till samma höjder som genialiska The In Sound From Way Out men det är inte så långt ifrån. Groovy. Spring och köp.

Veckans berg - Mt Tyrwhitt och Mt Pocaterra

Veckans berg är två till antalet. Tanken var att vi först skulle ta oss upp på Mount Tyrwhitt (2874 m.ö.h.), sedan göra en kamvandring till närliggande Mount Pocaterra (2934 m.ö.h.) för att slutligen återvända den väg vi kom. Kane (som skrivit scrambling-bibeln "Scrambles in the Canadian Rockies") beskrev turen som lätt med "moderate sections" i slutet av kamvandringen där ryggen blir smal och det är en del exponering. Vandringen/klättringen upp till toppen av Mt Tyrwhitt var förhållandevis lätt och rolig. Det tog oss bara 2 h och 20 min men vi bjöds ändå på fin utsikt och trevlig scrambling.


Sedan var det dags för kamvandringen. Kamvandring kan vara både kul och otäckt på en gång. Kul eftersom man (ibland) får använda händerna och att det bjuder på utsikt och adrenalin. Otäckt eftersom man kan trilla ned och dö (i.o.m. att man inte använder rep). Till att börja med var det ganska enkelt och när vi nådde den högre platån undrade jag hur de kunde kalla den sista delen av ryggen för smal och exponerad. Det visade ju sig givetvis att vi inte ens var halvvägs till den riktiga toppen. Ju längre vi kom desto hårigare blev det. Det gick dock bra så länge man inte tittade nedåt. Efter en del slit och släp nådde vi toppen bara för att upptäcka ytterligare en topp längre bort, som enligt guideboken var den verkliga toppen. Vägen dit såg ännu klurigare ut men det var bara att hacka i sig. Vissa sträckor passerades krypande på alla fyra, inte särskilt graciöst men det kändes säkrare. Väl uppe på toppen (som enligt höjdmätare var max två meter högre än den falska toppen) så tyckte de mer erfarna grabbarna att det nog var bättre att leta efter alternativa rutter hem eftersom att gå tillbaka över ryggen skulle innebära en del lurig nedklättring.



Vi bestämde oss för att ta oss ned längs en ravin, köra "bushwacking" tills vi hittade ett gammalt längdåkningsspår som skulle ta oss till Highway 40, något som andra grupper gjort innan oss. Ravinen hade en hel del scree, på sina ställen var det den bra varianten som man kan springa nedför men ofta dök det upp klippavsatser som man inte vill springa nedför. Längre ned blev stenen större och bara jobbig att gå på. När ravinen äntligen tog slut vidtog traskande i skogen längs en bäck tills vi till slut nådde en äng där längdåkningsspåret gick. Här lät vi de två killarna som hade bil att gå i förväg i högre tempo än resten av gruppen kunde hålla. Saken var nämligen den att vi inte hade bilarna där vi skulle komma ut ur skogen utan de befann sig 8 km längre bort längs vägen. Förhoppningsvis skulle killarna inte behöva gå hela sträckan utan kunna lifta en bit*. De sista 6 km ut till vägen bestod av enformigt marscherande endast avbrutet av sankmark som gjorde att de flesta blev blöta om fötterna (cmh har varit duktig och impregnerat sina kängor så han klarade sig torrskodd). Vid vägen fick vi vänta i 40 min innan bilarna dök upp. Grabbarna hade gått i ca 3 km innan de bestämde att den ene skulle lämna sin ryggsäck, byta till löparskor och springa resterande bit. Just som han tagit av ena byxbenet på sina zip-off byxor och fått på sig en sko hade dock den andre ordnat lift. 14,5 timmar efter att vi startat satt vi på puben med en kall öl.


På det stora hela var det en bra dag. Scramblingen upp till första toppen var fin och kamvandringen var rolig om än bivis lite skrämmande. Hemvägen var dock rätt seg (vad vi borde gjort var förmodligen att klättra ned en bit i ravinen och sedan traversera tillbaka längs sidan av kammen och ta oss hem samma väg vi kom). Vi fick kanske lite mer äventyr än vi räknat med men ändå inte alls lika mycket som vissa andra. Vi får se hur nästa berg blir.

Picasa har bilder.

*Vi borde kanske skickat de två tjejerna istället eftersom de säkert hade haft lättare att få lift.

Bollywoodtwist

Indisk (tämligen spastisk) twist. Ändå inte riktigt så vansinnigt som jag trodde när jag läste David Nessles postning (som filmen är stulen från).

Veckans Berg - Svarte Marcus

På grund av allt ståhej så får det bli en extra veckans berg.

Jag tyckte att storebror verkade ha mer talang när jag såg dem i B-lag och J-lag. Storebror spelar numera i Trelleborg medan lillebror är på väg att bli mångmiljonär i Holland.

Bild från ifkgoteborg.se

Veckans berg - Grizzly Peak

Grizzly Peak är en kort och ganska trevlig scramble, 9 km, 900 höjdmeter och en topp på 2500 m. Inga konstigheter, brant vandring, lite lös sten, lite scree, jord och vackra gräsklädda sluttningar. Ganska intressant grupp denna gången; två kanadensare, en tjötig kines, en fransyska som varit en massa i franska alperna, en sydafrikan som gick hela vägen upp till toppen barfota och en indier som hade rätt stora problem med lutningen och inte kom hela vägen upp. Vi undvek precis regnet och på vägen hem till Calgary pajade ena bilen.

Calgary transit, igen

Det är vägarbete på vägen hem till mig. Man måste därför svänga av leden en avfart tidigare och köra genom ett bostadsområde.

Samtidigt hos Calgary Transit:
- So, there's a detour on Crowchild Trail, eh?
- Uhu, think we should tell the drivers?
- Naaah...

Det är iofs kul att åka buss när de tvingas göra u-svängar men nyinsatta chaufförer utrustade med minimala kartor som måste fråga passagerarna om vägen känns inte särskilt professionellt.

Beslutsångest

Gaaaaah!

Veckans berg - Mount Chester

Det är som tidigare nämnts ordentligt varmt i Calgary så jag befarade att veckans berg skulle innebära både värmeslag och vätskebrist. Nu blev det inte så tack vare en stöddig bris som gjorde sig gällande när man kommit upp en bit. Berget i fråga var Mount Chester som ligger vid (surprise) Lake Chester i Kananaskis. Som så många andra berg i området är det döpt efter ett slagskepp från första världskriget. Från parkeringen är det en ganska tråkig anmarsch, ca 5 km på gamla timmervägar innan man når blomsterängarna vid Lake Chester. Från sjön är det bara uppför, först uppför en brant ravin som består av lite gammal snö, sten och damm. Bortsett från lutningen var det inte så svårgått.



När man nått toppen av passet och börjat andas någorlunda normalt var det dags för stigningen upp till toppen. Här var det också ganska brant, fullt av stor och liten sten, man fickr ta till händerna ibland och hålla utkik efter fallande sten uppifrån. Om själva "scramblingen" (vad heter det på svenska?) inte var så intressant så var utsikten från toppen desto mer imponerande.



Vägen ner bjöd inte heller den på några större strapatser. Man var tvungen att ta det försiktigt efter som det var fullt av lösa stenbumlingar men man behövde inte göra någon otäck nedklättring. Tyvärr fanns ingen scree eller snö att glida ned på. Totalt en tripp på ca 13,5 km, 1150 höjdmeter och en topp på 3054 m (nytt höjdrekord).



Den som vill se fler bilder kan säkert lista ut var de finns.

Svennesemester

Jo, man har ju varit på semester också. Eftersom jag som tidigare nämnts semestrade med mina päron blev det lite lägre tempo och färre öl på kvällarna än vanligt. Diverse intryck:

Servicepersonalen i Banff verkar bestå till 50% av australiensare som är kvarglömda sedan skidsäsongen.

Vägen mellan Lake Louise och Jasper måste kvalificera sig på topp 10 listan över världen vackraste "highways".

Man kan nästan bli trött på vattenfall och kanjoner.

Det är förståligt att puckeyspelare är tveksamma till att bosätta sig i Edmonton.

Djurobservationer: rådjur, hjort, bergsgetter, vithövdad havsörn och en jäkla massa jordekorrar.


Intresserad lirare söker sig till Picasa.

Hunden, katten, glassen

Hunden, katten, glassen?
Det är ju inte utan att man blir lite nyfiken.

Hej växthuseffekt

Nu har det varit solsken och ca 30 grader i stort sett 3-4 veckor. Tydligen ovanligt varmt, ovanligt länge, för Calgary. Rapporter från Sverige säger att allt är som vanligt där...

Utsikt

Utsikt från köksfönstret - igen.

Sleeper Cell

Har just avslutat andra säsongen av Sleeper Cell (ja, jag vet, jag är långsam men jag gillar att spara på godsaker). Andra säsongen matchar den första och den är synnerligen intensiv. Se till att se den nu eller när den kommer till Sverige (om den inte redan gjort det). Jag vet dock inte riktigt om jag gillar säsongsavslutningen som blivit så hyllad av bl.a. Kjell Häglund på Weird Science.

Tips på andra bra TV-serier mottages tacksamt.

Päron

I morgon kommer mina föräldrar på besök. Ett äventyr för dem (särskilt för min ömma moder) som aldrig varit utanför norra Europa (förutom turistfällor som Kanarieöarna och Cypern). Det blir första gången på många år som jag semestrar med mina föräldrar och denna gång är det jag som skall vara den vuxne och sköta allting. Vi får väl se om jag lyckas underhålla dem i nästan två veckor. Vädret verkar bli hyfsat om än lite varmt, det blir iaf ett avbrott från det svenska regnet.

Freak of the Week?

Såg en snubbe med hjälm på gymmet idag. Kan det ha varit en vokalhjälm månne?

Ångest

How to dismantle a German laser

Som det tidigare gnällts om så bränner min dyelaser säkringar. Inte bra. Det är alltså något fel på elektroniken (som inte är särskilt avancerad i en dyelaser, det är i princip två stegmotorer och lite datastyrning). Vår elektroniksnubbe tror att det är spänningsagget som är trasigt och att ett nytt sådant inte är särskilt svårt att få tag i. Problemet är dock hur man skall komma åt det trasiga agget så att man kan byta det. Elektroniken sitter under den stålplatta som optiken är monterad på och man kan se den genom att skruva loss en liten panel på framsidan av lasern. Det är dock alldeles för trångt för att man skall kunna plocka ut någonting den vägen. Det visar sig att man måste skruva loss bottenplattan. För att kunna göra det placerar man lasern med de två högra benen på ett bord och de två vänstra på ett annat bord så att man kan komma åt undersidan. Detta innebär att man måste linjera om lasern när man ställer tillbaks den för att få pumplasern att gå rätt väg. Hurra. Lasern har fyra små ben med "fötter" på. Bottenplattan täcker hela botten och har skåror för benen. Fötterna är dock för stora för att passera genom dessa skåror, man kan alltså inte bara skruva loss plattan, lyfta på lasern och ta bort plattan. Nej, man måste skruva bort två ben också innan man kan få bort plattuslingen! Det är mer än illa att man måste flytta lasern för att komma åt elektroniken men konstruktionen av bottenplattan är ju nästan fånig. Tysk ingenjörskonst visar sig från en inte alltför smickrande sida. Fortfarande återstår dessutom den inte helt triviala uppgiften att få eländet att lasra igen. Håll tummarna.

Veckans berg - Sentinel Pass och Wasatch Pass

Okej, veckans berg borde egentligen vara veckans bergspass och var mer vandring än scramble. En otroligt vacker vandring, bör tilläggas. Vi startade vid Moraine Lake (som finns avbildad på Kanadas gamla 20-dollarsedlar) i närheten av Lake Louise. De första tre kilometrarna är inte särskilt upphetsande, serpentinstigar genom barrskog, men sedan når man Larch Valley, full av lärkträd, ängar och blommor. Runtomkring tornar bergen upp sig och allra mäktigast är Mount Temple, regionens högsta berg med 3544 m. Vi får se om jag någonsin vågar mig på att bestiga det. Vi gick över Sentinel Pass (2606 m), mellan Temple och Pinnacle Peak, och ned i Paradise Valley. Sentinel Pass har fått sitt namn från de höga spetsiga klippformationer som finns där.


Paradise Valley lever i stort sett upp till sitt namn. Omgiven av majestätiska berg där man då och då hör laviner gå nedför bergsidorna, skogsklädda sluttningar och ängar med stora vattendrag i dalgången, är det en imponerande dal.


Efter några kilometer i dalen är det dags för nästa bergspass, Wasatch Pass. Man masar sig uppför klippblock, lös sten och ganska branta snöfält för att nå toppen och få en glimt av Eiffel Lake. Efter nedstigningen till Eiffel Lake är det lätt vandring ca 6 km tillbaka till Moraine Lake. Totalt landade trippen på ca 17 km och 1200 höjdmeter. Den som besöker området kring Lake Louise under sommaren eller tidig höst bör inte missa Paradise Valley och Larch Valley. Inga björnar denna veckan utan vi fick nöja oss med jordekorrar, ett rådjur och ett piggsvin.


Picasa.